väg eller vore det rådligt, emedan då de efter 5 à 6 års förlopp borde återbetalas, Riket kastades i ny embarras och crediten kunde förstöras. Det vore således ej annan utväg, än att annuitets-lånen, hörande til Riksens Ständers egen finance-plan, måste äga rum. Om den deraf påräknade summan af fyra millioner Riksdaler kunde erhållas, som synes nog troligt, så vore redan mycket vunnit och bekymret om capitalets återbetalning försvunne af sig sjelf.

Till indragning af den öfrige summan af 3 à 4 millioner Riksdaler i Banco-transportsedlar kan ingen vara mera förbunden än Banken sjelf, som ehuru nödtvungen öfverträdt grundförfattningen för dess styrelse, satt sig sjelf utur stånd at inlösa dess sedlar med verkligt mynt, då det påfordras, och derigenom, änskönt det skedt utan förmodan eller något elakt upsåt, vållat den oreda och osäkerhet i penninge-värdet, som nu så högeligen besvärar Riks-samhellet i almänhet och de fleste dess medlemmar i synnerhet.

Det synes böra blifva en verkelig hugnad och tilfredsställelse för Bankens styrelse-verk, att dess biträde, hvarom här är fråga, långt ifrån at landa Banken til något betungande eller blåttställa dess credit, tvärtom kan fortare, än eljest vore möjeligt, återställa dess anseende och förmåga, att åter blifva det, som en Riks-Bank bör vara.

Detta Bankens biträde skulle bestå deruti att, efter öpnad subscription emot insättning af Banco-transportsedlar, efter hand utfärda Läne-Bancosedlar til innehafvaren på 10 år med 4 procents ränta och 10 procents årlig afbetalning til ett belopp af 3 eller högst 4 millioner Rdr, men af hvilka Läne-Bancoobligationer ingen borde utgifvas på mindre summa än 200 Riksdaler Specie och på runda tal.

14

Till säkerhet härför borde Banken på lika sätt, som det skedt med dess sednast utlemnade förskotter, erhålla Stats-Contoirets obligationer med invisning på Stora Sjötulls upbörden för hela capitalet samt 2 procents ränta, men icke mera, emedan det ej vore skäligt, att Banken för ett häremot svarande capital i dess förskotter, utgifne i sedlar, som ej kostat Banken mer än papperet och arbetslön vid sedel-tilverkningen, och således derigenom njuter ersättning för de andre 2 procent uti räntan på LäneBancoobligationer, skulle belasta Kronan härmed, serdeles som hela denna operation ändå sker utan gravation för Banken, ehuru åsyftande dess egen nytta och förmån, att få någon del af den altför stora sedelmängden indragen utur allmänna rörelsen och med det samma penninge-värdets förbettring och stadgande.

Den tilökning i Statens utgifter för interessen på Läne-Bancosedlarne ersättes rikeligen igenom mynt-värdets förbettring och den fyllnad i anslagen til statsbehofven, som eljest skulle sökas igenom nya lån eller förhögd bevillning. Hvad sjelfva capitalet på desse Läne-Bancolån vidkommer, så kunna de ej sägas vara någon ny gäld för Staten, emedan, i den mån de inflyta, umbärs eller försvinner en deremot svarande summa af Bankens förskotter och det stora ändamål vinnes, att Riket så mycket fortare befrias från en tärande sjukdom, hvars fölgder, om de ej i tid förekommas, kunna blifva vådeligare, än man i allmenhet sig föreställer.

Det förslaget, att til öfverflödige Banco-transportsedlars indragning uptaga lån emot Läne-Bancoobligationer, är icke nytt. Jag har med fägnad sedt att andra hysa samma tankar som jag i denna delen länge haft. Jag tviflar ingalunda, att desse lån emot Läne-Bancoobligationer, ehuru ej bärande mer än 4 procents årlig ränta,

kunna blifva completterade, emedan en hvar kan lätt begripa, att dess insatte capital uti Banco-transportsedlar härigenom blifver i värdet förbettrat.

En stor del af hvad jag här föreslagit lär väl ej kunna verkställas utan att Riksens Ständer det bifallit, men sådant hör ej til min pröfning.

Om sådane säkra och kraftiga utvägar, som jag här sökt til känna gifva, antagas, är det otvifvelaktigt, att närvarande oreda i mynt-väsendet kan snarare botas, än man i allmenhet sig föreställer, samt de många olägenheter förekommas som i annat fall ofelbart förestå. Men det blifver ej mindre angelägit, at til vidmakthållande af den stadga och säkerhet i mynt-värdet, som nu sökes, i tid bereda en nödig förbettring i Rikets allmänna hushållning, som utgör en vigtig del af Riks-styrelsens föremål. Härvid vore mycket at säga, som vid detta tilfelle ej kan äga rum; dock tror jag mig böra anmärka, att uti allmänna hushållningen förefallit i de sednare åren märkvärdige förändringar, dels til förbettring, dels ock än mera til försämring af Rikets naturlige afkomster.

Åkerbruket har gjordt ganska hugneliga framsteg, men Bergshandteringen, som gifvit de förnämste ämnen til Rikets exporter, är i en ställning, som bebådar ett långvarigt aftagande. Sillfisket, som förut gifvit en nationel fördel af vid pass två millioner Riksdaler om året, synes nu helt och hållit uphöra och sillen öfvergifva Rikets kuster. Skogarne äro i ett märkeligt aftagande och kunna ej länge bestå med en så öfverdrifven bräd-utskeppning, som i förtid medtagit det efterkommande bordt hafva quar til nödvändig bergning, sedan Finland förlorades.

Om Riket skall kunna sägas göra verkelige framsteg i dess förkofring, böra nödvändigt nya källor til välmåga upsökas i stellet för dem, som synas efter hand uttorka.

Lyckligtvis har Sverige ännu för sig öppet, at innom sit egit sköte kunna bereda sig en mycket säkrare och varaktigare förmåga, än den, som skulle sökas utom dess gräntsor.

P

1

De varor, som i fredliga tider pläga ifrån främmande orter hitföras, kunna indelas i 2:ne slag. Det ena består af sådant, som sjelfva naturen och climatet förbudit Sverige att producera. Det andra deremot är sådant, som hvarken natur, climat eller jordmån hindra oss att sjelfve åstadkomma, om håg, lust och omtanka ej fattades. Desse varor af sistnämde beskaffenhet bestego vanligen i fredstider, öfver hufvud räknat, til ett värde af vid pass 1/2million Rdr om året. Ifrån den stund Sverige slipper at dem hämta från utrikes orter, är för Riket vunnit en mycket säkrare ägendom, än om det finge til skänks ett capital, som bär 1 million Riksdaler i årlig ränta. Thet är i en sådan väg, som Riket kan vänta en sanskyllig förkofran. Men en långvarig erfarenhet öfvertygar, att detta ej gör sig sjelf. Det behöfves, så väl för en politisk kropp, som en mechanisk, att något skall sätta den i rörelse. Sedan Rikets omständigheter på flere sätt blifvit förändrade och Finland jemväl är förlorat, fordras mera än någonsin et systeme i allmänna hushållningen, lämpat efter närvarande omständigheter.

Detta är hvad jag af kärlek för fäderneslandet i dess närvarande bekymmersamma och vådelige ställning trodt mig böra anföra såsom redlig medborgare och nitisk undersåte.

Stockholm den 1 Martii 1811.

J. LILJENCRANTS.