"Och jag blev förd till detta nya livet,

"Då glömde han mig straxt för annan kärlek:
"När jag fick byta köttet emot andan

"Och vuxit till i dygd och värklig skönhet,
"Då blev jag honom mindre kär och dyrbar.
"Han gick på andra vägar än den rätta,
"Och lockades att följa falska bilder
"Som aldrig hålla hvad de förespegla.
"Han aktade äj ens de sköna syner

"Som jag fick nåd att ställa för hans ögon
"I dröm och vaka; all min bön var fåfäng.
“Han sjönk så djupt, att intet annat medel
"Till frälsning återstod, och intet hjälpte
"Förrän han såg hur de fördömda pinas.
"Jag klappade på dödens hemska portar,
"Och mina böner buros till den ädle1
"Som förde honom upp till denna höjd.
"Guds höga ordning får dock icke brytas,
"Och Lete skänker icke glömskans fröjd
“Åt syndaren, hvars håg äj hunnit bytas.
"Men nådens timma är dock blott fördröjd.“

I Purg. XXXI, 22 fullföljes den skonslösa räfsten med den samvetsslagne syndaren:

Hon sade: "Du som leddes, av min huldhet,

"Att ständigt älska detta högsta goda
"Som är det enda äftersträvansvärda,

"Hvad var det väl för kedjor och för gravar
"Som kunde hindra dig att sträva framåt
"Och som så togo mod och hopp ifrån dig?
"Hvad lockelser och löften stodo skrivna

"På deras panna som du sedan mötte,
"Att du så villigt erbjöd dem din hyllning?"
Jag drog en suck så djup, att rösten svek mig
Och mina läppar blott med mycken möda

1 Virgilius.

Förmådde bilda orden; under tårar
Bekände jag: "Det var de yttre tingen1
"Som villade och dårade mitt sinne,

"Så snart jag icke längre såg ditt anlet."
Hon svarade: "Väl dig, att du bekände;
"Men om du velat tiga äller neka,
"Så vet att domaren dock kände brottet.
"När däremot din mun äj döljer synden
"Och icke söker undflykt, skall du finna
"Att äggen blivit slö på domarsvärdet.
"Dock, för att du må blygas ännu mera
"Och vinna mera styrka till att segra
"En annan gång, när fresterskorna locka,
"Så lyssna nu, och torka dina tårar:
"Ack, att dock stoftet av din gömda döda
“Äj hade annan värkan på ditt hjärta!
"Ty aldrig ställde konsten och naturen
"För dina ögon någonting mer härligt
"Än min gestalt, som dock blev mull i graven.
"Och när det härligaste blev dig frånryckt,
"Och blev till stoft, hur kunde jordisk fägring
"Å nyo locka dig till sådan kärlek?

"Min bortgång borde lärt dig hur bedrägligt,
"Hur tomt allt sinnligt är, och lärt din ande
"Att följa mig, som icke mer var sådan,
"Och höja sig, och icke taga tillflykt
"Till det som åter sårar: kvinnokärlek,
"Och flärd, och annat lika ovaraktigt.
"En fågelunge dröjer invid gillret,
"Men gammal fågel lockas äj av näten,
"Och väntar äj tills pilen är på bågen.“
Där stod jag, som när gossen står och tiger
Och blygs och sänker ögonen och rådnar

Vid bannorna, och ångrar sina felsteg.

1 Märk att med de »yttre tingen» ingalunda filosofien kan åsyftas.

Hon fortfor dock: "Jag ser, mitt tal gör värkan;
"Men lyft ditt skägg, du ångerfulle gosse,

"Och se dig kring, så blir väl smärtan större."
En rotfast ek är nästan mera villig

Att ryckas upp av nordan äller sunnan
Då stormen rasar mot den stolta kronan,
Än jag att lyfta huvudet och lyda.

Och när hon nämnde “skägget“, icke blicken,
Förstod jag nogsamt hennes bittra klander.1

De gjorda utdragen bevisa alldeles tydligt, att Dante mycket snart äfter Beatrices död (1290) hade gjort sig skyldig till förseelser, för hvilka han låter Beatrice bestraffa den äfterlevande sångaren, både som en helig himmelens ängel och som en skön hädangången jordisk kvinna, hvars huldhet han förgätit...

Om vi nu erinra oss den donna gentile, som icke var Beatrice och som Dante i sitt "Gästabud" icke vill kännas vid som någon dödlig kvinna, men utan ånger och blygsel låvprisar, så måste vi fasthålla att denna begynnte sitt tröstefulla arbete med den tjugeåttaårige florentinske medborjaren Dante Alighieri år 1293, hvilket är det ädla avbrottets år och möjligtvis året för hans giftermål med Gemma. Dante tillägger i Gästabudet vidare (Convito II, 13), att äfter en kort tid, "ungefär (forse) trätti månader", denna hulda tröstarinna hade brakt det så långt med honom, att han kunde sjunga den filosofiska sången Voi ch'intendendo il terzo ciel movete, äller just den första av de sånger som han längre fram i tiden (1307-09?) samlade och kommenterade under namn av "Gästabudet".

Om detta uttryck, trätti

1 Unga män rakade på Dantes tid bort skägget, men de äldre buro helskägg. Han var nu icke längre en yngling, och borde därför blygas dess mera. Jfr Scherillo, anf. st. s. X. Dante var föga reslig till växten, hade mörk hy och krusigt hår, enligt Boccaccio.

Dante, Vita Nuova.

2

månader, tages noggrannt, så föras vi utan prut till februari månad 1296. Men det är icke nödvändigt och knappt möjligt att gå så långt fram i tiden. Ty dels betecknas den ifrågavarande sången av Dante senare, i "Komedien" (Paradiso VIII, 37), såsom känd i livstiden av Karl Martell, Ungerns titulärkonung, hvilken var på besök i Florens 1294 och dog redan 1295; dels ligger tydligen en viss prutmån i uttrycket "kort" tid, och "ungefär" trätti månader. Jag tvekar icke att antaga trätti för att vara mystiskt avrundadt, tre gånger det "fullkomliga" tiotalet (3×X); faktiskt kunna vi alltså, förmodligen, anslå Dantes speciellt filosofiska beredelsetid och fulländningstid till 28 äller 29 månader, hvilka gå till ända före slutet av året 1295.1

Vända vi oss nu åter till Vita nuova, frågan om dess sammansättande och bokens tillägnan åt vännen Guido Cavalcanti, så kunna vi utan minsta gensägelse hålla på den åsikten, att den allra yttersta och senaste tidpunkten för tillägnan torde vara våren år 1300; ty den 27 augusti det året dog Cavalcanti (knappt återkommen från Sarzana), äfter det Dante just det året under sin politiska ämbetsutövning varit nödsakad att för fridens skull landsförvisa huvudmännen både för "de svartes" och "de hvites" parti, och bland dem både sin släkting Corso Donati († 1308) och sin olycklige vän Cavalcanti. Allt noga övervägdt, men utan att här vilja ingå i undersökningen av åtskilliga kvistiga invänningar, håller jag emellertid före, att tillägnan av ungdomsboken, ävensom dess hopsättande, slutredigering och bekantgörande, egde rum flera år förut, vid den i många avseenden lugna tidpunkten då Dante begynnte åtnjuta allmänt anseende som skald och som kraftfull medborjare, men ännu icke råkat in i de politiska lidelsernas malström, icke häller var midt uppe i sin Gästabudsdiktning; jag menar tidpunkten omkring 1293, just tiden för hans äktenskaps ingående. Ty att han samlade och offäntlig

1 Enligt florentinsk räkning började året för övrigt först i mars månad, ab incarnatione.

gjorde Vita nuovas ungdomliga dikter, hvilka till stor del redan voro kända, säkert av Guido, av Cino, och av åtskilliga damer, troligtvis även av Gemma, detta kunde omöjligen såra den unga hustrun Gemma och hennes familj. Hvem vet om icke den aristokratiske Guido fick tillägnan av boken till tack för sådana rena vänskapsyttringar som hans straffsonett?1 Att med Scherillo m. fl. sätta bokens författande till 1291-92, är väl för tidigt; att med Lubin m. fl. sätta det till 1300, synes mig för sent: offäntliggörandet av en så änkel hjärtehistoria syntes knappast Dante vara nog värdigt, sedan han blivit en berömd skald och en mäktig, lidelsefull partigängare. Till och med 1295 synes mig något sent, ty då sjöngos som bäst hans filosofiska Gästabudssånger, då pågick allt värre det abstrakta allegoriserandet, möjligen med en allt starkare underström av förnyad Beatrice-längtan och med drömmar och syner likartade med den sista i Vita nuova, d. v. s. den stora i Paradiso XXX. Att skildringen av Inferno måste föregå Paradiso, det är tydligt; men att Beatrice med sina varningar och sin himmelskt lockande tröst var den drivande kraften, långt innan Komedien börjades, det är lika tydligt. Scartazzini ansätter för Vita nuova åren 1292-95; det är också mitt ungefärliga resultat.

*

Men utom slutredigeringen av Vita nuova, utom äktenskapsepoken, utom det sensuella utsvävandets korta, men heta period, hvilka alla synas mig böra tänkas föregå året 1294, finns en annan "donna-gentile"-episod, även den het och kort, men säkert en helt annan än både den som, enligt Vita nuova, inleddes av någon Gemma-lik, huld florentinsk "pargoletta", och den som Dante i Gästabudet (1307-09?) tillskriver "Härrens dotter, filosofien". Jag menar Pietra-dikternas period. Scherillo frågar sig om de icke äro blotta övnings

1 Se åvanför s. 10- Imbriani håller före att det var Cino da Pistoja som fick Vita nuova sig tillägnad, se Studi Danteschi, s. 522. Guido var bortåt 20 år äldre, Cino 5 år yngre än Dante.