FÄMTE PERIODEN. ÅNGR OCH ÅTR GÅ N G. 1 39. Emot denne förnuftets motståndare uppreste sig en dag, vid nionde timman, en stark syn i min själ: jag tyckte mig se den saliga Beatrice i samma blodröda dräkt, som hon bar vid sin första uppenbarelse för mig, och hon syntes vara i samma ungdomliga ålder, som när jag såg henne den gången. Jag begynnte då tänka på henne, och allt äfter som jag i den förgångna tidsföljden erinrade mig henne, begynnte mitt hjärta att innerligt ångra den kärlekslusta, åt hvilken det under några dagar 1 på ett så förnedrande sätt hade överlämnat sig, tvärt emot det enträgna förnuftets varning. Och när denna onda lusta sålunda förjagats, vände sig alla mina tankar åter till sin ljuva Beatrice. Och från den stunden började jag att med hjärtat fullt av blygsel hålla henne kvar i åtanken så fast, att mina suckar tidt och ofta gåvo det tillkänna. Nästan alla röjde de nämligen, i det de undsluppo mig, hvad som rörde sig i mitt hjärta, och det var min ljuva donnas namn, och hur hon gick bort ifrån oss. Och ofta hände det att någon av mina tankar var så smärtfull, att jag icke var medveten om smärtan, äller om hvar jag befann mig. Genom dessa brinnande suckars förnyade glöd bröto mina tårar ut på nytt, och det så att mina ögon liknade två föremål, som icke kunde taga sig till annat än gråta. Och det hände ofta, genom tårarnas ständiga flöde, att ögonen fingo omkring sig en purpurröd rand, sådan som plägar framträda, när någon lider dödskval; hvarav synes, att anledde långt senare (1307-09?) denna utläggning, mera passande för den bortjagade, smädade och förbittrade Dante. 1 Om icke detta uttryck är avsiktligt vilseledande, så synes det mig antyda att denna donna gentile var en tillfällig förälskelse och mycket snart övergående, överstånden före 1293, före giftermålet med Gemma. li occhi miei, e pareami giovane in simile etade ne la quale io primieramente la vidi. Allora cominciai a pensare di lei; e ricordandomi di lei, secondo l' ordine del tempo passato, lo mio cuore cominciò dolorosamente a pentère de lo desiderio, a cui si vilmente s' avea lasciato possedere alquanti die, contra la constanzia de la ragione: e discacciato questo cotale malvagio desiderio, si rivolsero tutti li miei pensamenti a la loro gentilissima Beatrice. E dico che d'allora innanzi cominciai a pensare di lei sì, con tutto lo vergognoso cuore, che li sospiri manifestavano ciò molte volte, però che tutti quasi diceano nel loro uscire quello che nel cuore si ragionava, ciò è lo nome di quella gentilissima, e come si partìo da noi. E molte volte avvenia che tanto dolore avea in sè alcuno pensero, ch' io dimenticava lui, e là dov' io era. Per questo raccendimento de' sospiri si raccese lo sollenato lagrimare, in guisa che li miei occhi pareano due cose che disiderassero pur di piangere; e spesso avvenia che, per lo lungo continuare del pianto, dintorno a loro si facea un colore porpureo, lo quale suole apparire per alcuno martirio che altri riceva: onde appare che de la loro vanitade fuoro degnamente guiderdonati; sì che d'allora innanzi non potêro mirare persona che li guardasse, sì che loro potesse trarre a simile intendimento. Onde io, volendo che cotale desiderio malvagio o vana tentazione paresse distrutta, sì che alcuno dubbio non potessero inducere le rimate parole ch' io avea dette dinanzi, propuosi di fare un sonetto, nel quale io comprendesse la sentenzia di questa ragione. E dissi allora: Lasso! per forza di molti sospiri; e dissi lasso in quanto mi vergognava di ciò che li miei occhi aveano così vaneggiato. Questo sonetto non divido, però che assai lo manifesta la sua ragione. (Sonetto XXIII) Lasso! per forza di molti sospiri che nascon de' pensier che son nel core, li occhi son vinti, e non hanno valore de fingo sin förtjenta lön, då de äfteråt icke uthärdade att se på någon, som blickade på dem i avsikt att locka dem till godt samförstånd och genkärlek. Men enär jag önskade lägga i dagen att all ond lusta och lättfärdighet blivit utrotade, så att mina senast diktade sånger icke skulle kunna utsätta mig för någon misstanke1, så beslöt jag att sjunga en sonett, som skulle innehålla den åsyftade förklaringen. Och då sjöng jag: Lasso! per forza; och jag sade Ve mig! därför att jag blygdes över mina ögons fåfänglighet. Ve mig! Min långa gråt och dessa suckar, Tills Amor kransar dem med plågans purpur. 40. Äfter denna vedermöda, — det var just vid den tiden, då så mycket folk plägar vara staddt på vandring för att få betrakta den välsignade bild som vår Frälsare lämnade oss till erinring om sitt sköna ansikte, hvilket nu min förhärligade donna skådar, hände det sig att några pilgrimer gingo en gata fram, som går nästan midt 1 Det är alldeles icke osannolikt att Dante upprepade gånger, icke blott en gång, återgått» till Beatrice - från annat av mångfaldigt slag. Dante, Vita Nuova. 12 di riguardar persona che li miri. 40. Dopo questa tribulazione avvenne (in quel tempo che molta gente va per vedere quella imagine benedetta, la quale Gesù Cristo lasciò a noi per esemplo de la sua bellissima figura, la quale vede la mia donna gloriosamente), che alquanti peregrini passavano per una via, la quale è quasi mezzo de la cittade ove nacque e vivette e morìo la gentilissima donna; e andavano, secondo che mi parve, molto pensosi. Ond' io pensando a loro, dissi fra me medesimo: "Questi peregrini mi paiono di lontana parte, e non credo che anche udissero parlare di questa donna, e non ne sanno niente, anzi li loro pensieri sono d'altre cose che di queste qui; chè forse pensano de li loro amici lontani, li quali noi non conoscemo." Poi dicea fra me medesimo: "Io so che s'elli fossero di propinquo paese, in alcuna vista parrebbero turbati, passando per lo mezzo de la dolorosa cittade." Poi dicea fra me medesimo: “Se io li potessi tener alquanto, io li pur farei piangere anzi ch'elli uscissero di questa cittade, però ched io direi parole, le quali farebbero piangere chiunque le intendesse." Onde, passati costoro da la mia veduta, propuosi di fare un sonetto, nel quale io manifestasse ciò che io aveva detto fra me medesimo; e acciò che più paresse pietoso, propuosi di dire come se io avessi parlato a loro; e dissi questo sonetto lo quale comincia: Deh peregrini che pensosi andate, e dissi igenom den stad hvarest min allra huldaste föddes, levde och dog, och jag tyckte att de gingo tankfulla och förströdda. Och jag sade inom mig, när jag tänkte på dem: »Dessa pilgrimer synas komma fjärran ifrån, och de ha nog icke ens hört talas om denna donna och veta intet om henne. Snarare röra sig deras tankar om annat än henne, ty förmodligen tänka de på sina vänner i fjärran, dem vi icke känna.» Sedan sade jag igän för mig själv: >>Det är tydligt, att om de vore från en närbelägen trakt, så skulle de se upprörda ut på något sätt, när de nu gå midt igenom denna sorjens stad.» Och jag fortfor: >> Om jag finge uppehålla dem en stund, så skulle jag säkert få dem att gråta innan de lämnade staden, ty jag skulle sjunga så, att det skulle komma en hvar att gråta, som hörde det.> När de kommit ur ögonsikte, tog jag mig alltså före att sjunga en sonett, hvari jag ville inlägga detta som jag hade sagt för mig själv. Och för att den skulle vara dess mera vemodsfull, skulle jag sjunga som om jag talade till dem. Och jag sjöng denna sonett, som begynner: Deh peregrini. Pilgrimer sade jag enligt ordets vidsträcktare betydelse, ty ordet tages i tvänne, en vid betydelse och en inskränkt. Vid, ty pilgrim är en hvar som är utom sitt fädernesland; i inskränkt bemärkelse förstås med pilgrim endast den som begiver sig till den helige Jakobs kloster, äller återvänder därifrån. I själva värket betecknas de som företaga en sådan gudaktighetsvandring på tre olika sätt: de kallas palmbärare, om de gå över havet, enär de då ofta påträffa palmen; de kallas pilgrimer, om de begiva sig till klostret i Galicien, emedan den helige Jakobs grav reddes längre från hemmet än någon annan apostels; de kallas Romfarare, om de gå till Rom, och dit begåvo sig de som jag nu kallar pilgrimer.1 1 Det är svårt att icke här tänka på jubelårets pilgrimsfärder 1300; men det är ännu svårare att låta Dante dikta ett sådant uppträde hela tio år äfter Beatrices död. Märk att här talas om »några», icke om en mängd. |