DANTES VITA NUOVA

INLEDNING.

Det allmänna av Dantes liv och diktning har så nyligen

och på ett så förträffligt sätt blivit skildradt av tre författare inom våra nordiska landamären, att jag på det hela hänvisar till dessa arbeten. 1 Likväl undrar väl ingen på, att jag i min ordning vill personligt intressera mina läsare för Vita nuovas författare, särdeles för Dante innan florentinarna drevo honom i landsflykt, 1302, och innan han blev "Komediens" författare. Den rastlöst fortgående Danteforskningen har kommit mig till pass vid utgivandet av min sedan åratal fullbordade svenska översättning. Med särskild glädje hälsade jag 1896 den nya kritiska München-texten 2 av Vita nuova, och jag har för visso gjort mig den till godo, ehuru den icke kan anses vara en definitiv kritisk text. huvud bör man aldrig glömma, att i hvarje Dante-framställning ett "förmodligen“ mycket ofta är på sin plats, vare sig det gäller levnadshändelser, läsart äller tolkning.

I. Något om Dantes liv och leverne.

Över

Dantes unga hjärta hade klappat för det änglalika barnet Beatrice, allt sedan, vid tiden för det glada florentinska vårfirandet 1274, han var nio år gammal, hon omkring nio månader yngre.

1 Vedel, Dante, en Studie. Köpenhamn, Philipsen, 1892; Vising, Dante, Göteborg, Wettergren & Kerber, 1896 (Göteborgs Högskolas Popul. vetensk. förel. V); Gigas, Dante, i Salmonsens Konversations-Leksikon, Köpenhamn 1896, och i Illustr, Verdens-Litt.-Hist. II, IV, 16, 1897.

2 Fr. Beck, Dantes Vita Nova, Piloty & Lohle, 1896. Casinis förträffliga skolupplaga La Vita Nuova di D. A., Firenze, Sansoni, 1891, är gjord äfter den älsta handskriften Chig. L. VIII. 305.

Dante, Vita Nuova.

I

Och jämnt nio nya år däräfter, då båda stodo i sin ungdoms blomning, började den unge skalden att stämma sin lyra till hennes låv. Han besjöng henne i mer äller mindre förtäckta ord, äfter tidens bruk, men ingalunda alltid i det tysta. Det är alldeles icke otroligt att Beatrice vid det laget, år 1283, redan var gift. Ty att besjunga en ung flicka har aldrig i de romanska länderna, särskildt icke i medeltidens Italien, varit gällande sed, lika litet som det ansågs passande att oförtydbart besjunga sin egen hustru. 1 När Beatrice sju år senare dog, hade den tjugefämårige skalden hunnit att sjunga och, enligt seden bland den tidens poeter, kringsända i avskrifter en hel mängd sånger om henne. Dessas tal ökades under det första sorjeåret med åtskilliga sånger till den kära dödas minne, och ännu under någon tid fortsatte Dante att utan avbrott sörja sin Beatrice och att sjunga endast om henne. Huru länge varade detta tillstånd, och hurudant var avbrottet? Den som det visste!

Det synes otvivelaktigt att Dantes Beatrice, trots många konstbesynnerliga tvivelsmål hos en viss grupp av Danteforskare, var en livs levande florentinsk flicka, ungmö och hustru, förmodligen identisk med Folco Portinaris dotter, hvilken vid sin tidiga död var gift med Simone dei Bardi. I alla händelser dog Dantes Beatrice år 1290, den åttonde juni på aftonen, äller, som Dante, enligt sin mystiska förkärlek för niotalet, älskar att uttrycka det, “i första timman av den nionde, om man räknar på arabiskt sätt“, i det man låter dygnet begynna med astonen före den benämnda dagen.

Enligt Vita nuovas änkla berättelse var det en huld och medlidsam florentinska, ung och mycket vacker — i litteraturhistorien heter hon nu en gång för alla Dantes donna gentile äller la pietosa, som i sinom tid brakte honom tröst; en dag, det var "någon tid" äfter första årsdagen av Beatrices död, alltså väl på sensommaren 1291, “stod hon i ett fönster" och betraktade den bedrövade unge sörjaren, och hvarje gång "därefter“ deras blickar möttes, 1 Imbriani, Studi Danteschi, Firenze 1891, s. 487.

syntes hon bli öm om hjärtat och blekna “liksom av kärlek“, så att han ofta kom att tänka på sin döda Beatrice, hvilken alltid hade en sådan blekhet: "lik pärlans färj", säjer han i sin första canzon. Han sjöng nu den ena sången äfter den andra om och till den vänliga tröstarinnan, hvilken skänkte honom den ovana hugnaden att få gråta så ofta han såg hennes medlidande. Hans ögon begynnte emellertid att fatta en allt för stor lust att se henne; och fast hans hjärta bannade honom strängt för det han så snart glömde att begråta sin allra huldaste Beatrice, blev han rent av förälskad i den hulda, huru han än våndades och stred emot... Då kommer Beatrice honom till hjälp i en drömsyn; han övergiver med ens den nya kärlek som han "några dagar" så "skamligt" hade hyst; han "blyges", och nu flöda åter de goda gamla tårarna så ymnigt, att hans ögon angripas: han tillhör åter helt och hållet Beatrice. Och henne, endast henne, vill han besjunga dädanäfter, så snart han har gjort sin tunga skicklig nog och helig nog att låvprisa denna saliga, hans levnads ledstjärna.

Ty värr veta vi icke, vid hvilken tidpunkt Dante skrev dessa oförställda och naturliga ord. Men flera år längre fram i tiden, omkring 1307-09, förklarar han själv i kommentaren till "Gästabuds"-sångerna (Convito II, 2; 13; 16), med uttryckligt avseende på sin framställning i Vita nuova och icke utan tydlig tendens att försvara sig mot gjorda beskyllningar, att det ingalunda var så snart, som han började låta sig tröstas; och den tröstande donna gentile vore ingen annan än la bellissima e onestissima figlia dello imperadore dell' universo, Härrens egen dotter, av Pytagoras benämnd filosofien! Han säjer: "Venus' stjärna hade två gånger fullbordat sitt lopp som aftonstjärna och morgonstjärna..., äfter det den saliga Beatrice hade dött, hon som lever i himlen med änglarna och som på jorden bor i min själ, när den gentil donna, om hvilken jag talade i slutet av Vita nuova, för första gången tedde sig för mina ögon, åtföljd av Amor, och i någon mån tog min själ i

besittning, mera genom sin älsklighet än genom mitt val... Det krävde dock mycken strid, innan denna nya kärlek blev fullgången (perfetto). Kärleken till Beatrice innehade ännu mitt hjärtas borj;... men den nya understöddes av åsynen, den gamla kärleken endast av minnet... Och jag ställde i min svaghet min åkallan till det hållet hvarifrån den nya kärlekstankens segrande makt utgick, hvilken var en högst dygdig, liksom himmelsk makt; och så sjöng jag om sider sången Voi ch'intendendo il terzo ciel movete; och detta skedde omkring (forse) trätti månader äfter donna gentiles första uppenbarelse."

Nå väl, enligt de nyaste och bästa beräkningar löpa de "två Venus-åren" icke till ända förr än tre vanliga år och två månader 1 äfter Beatrices död, och vi föras alltså till den åttonde augusti 1293.

Här häjdas vi av åtskilliga kinkiga spörjsmål. Om vi, såsom billigt är, sätta tro till "Gästabudets" påståenden, hvilka naturligtvis vilja säja någonting alldeles bestämdt och icke kunna vara en ren osanning, så synes det uppenbart att den tröst, som den sörjande skalden började njuta först i augusti 1293, var av otadligt och ädelt slag, vare sig att Dante åsyftar endast studier och filosofisk utbildning, äller tillika, förtäckt, någonting mera yttre och påvisbart, — hvarför icke hans giftermål med Gemma dei Donati? Detta giftermål passar förträffligt här, och det måste över huvud ha egt rum 1292-95. * När Dante i slutet av året 1301,

1 Nämligen när Venusomloppet räknas synodiskt till 584 dygn, icke sideralt», d. v. s. till 225 dygn. Se häron Lubins övertygande resonnemang i denna punkt (Dante e gli astronomi italiani, Trieste 1895), och Leynardis artikel i Giornale storico della lett. ital. 1897, s. 125.

2 Scartazzini angiver, i sin förträffliga Dantehandbuch s. 73, de yttersta möjliga gränsåren för Dantes giftermål till 1291-96. Enär, å ena sidan, Gemma skänkte honom minst fyra barn, det yngsta väl före ingången av 1302, och enär han icke gärna kan tänkas ha gift sig med Gemma just vid tiden för Beatrices död, äj häller som nybliven äkta man ha fortsatt med besjungandet av Beatrice, så sätter jag gränserna trängre, 1292-95, äller hälst 1292-94.