skaper som på hans tid kunde vinnas, att man häpnar när man kommer dem på spåren. Och vår förvåning blir beundran, när vi besinna under hvilka svårigheter, trångmål och umbäranden av alla slag, det mästa av hans kunskapsförråd samlades, från skilda håll, och instuvades i minnet: böcker funnos ju blott i form av otympliga handskrifter, och voro svåråtkomliga även för de få rika som brydde sig om att samla sådana; inga ordböcker stodo häller studenten till buds, inga hjälpredor voro till finnandes; författarnas framställning saknade för det mästa kapitelindelning, paragrafer och register, ofta visserligen genom slarviga avskrivares fel. Och vår beundran blir snart kärlek till människan Dante, när vi se huru manligt han trotsade de bittraste vedervärdigheter: den landsflyktiges längtan, oro, hunger, köld och faror; den stolte fattiges förödmjukelser; grämelsen över lågsinnade fienders och lika lågsinnade partivänners nedrigheter; när vi se huru han allt detta till trots höll ut, lockad och driven av begäret att en dag kunna bjuda de "olyckliga okunniga" till vetandets rika gästabud. Hans hela diktan och traktan var, under allt detta, att en gång bli värdig att skildra sin egen frigörelse och frälsning genom kärleken till Beatrice. Om henne fick han ock om sider sjunga "det som ingen någonsin sjungit om någon kvinna". Detta älskliga barn, den rena unga kvinna som hade varit hans barndoms fägnad, hans ungdoms orofulla glädje, blev äfter sin död hans mandoms tillbedda ledstjärna, hela hans levnads tröst. Och nu har Beatrice genom århundraden lönat hans jordiska namn, Dante Alighieri, med evärdlig berömmelse. En icke ringa del av hans djuptänkta, formsköna dikter, till och med de första delarna av Divina Commedia, hopsattes förmodligen redan före 1314, under hans vilsna vandringar. Bit för bit, rad för rad fogades in på sin plats i minnesbyggnaden, tills vandraren vid tillfälle fick skriva ned sina stråfer på dyrt pergament, en gåva av någon ädel vän; och sedan filades värket i åratal, med ett tålamod, en kärleksfull omsorj, som i vår jäktande tid nästan saknar motstycke. Dantes olika arbeten, både de poetiska och de blott lärda, äro alla beundransvärda, och de flästa av dem ställa honom långt över hans samtid. Komedien är en aldrig sinande källa till njutning, hans Convito (gästabud) och De vulgari eloquentia 1 (en traktat på latin om italiensk värsbildning och stil), skulle hvar för sig ha skaffat hans namn ett stort rykte; ja ensamt hans Vita nuova skulle ha gjort honom till ett föremål för århundradens forskning och beundran. Det är sannt att hans latinska prosastil är tung, skolastisk och ovårdad i jämförelse med Petrarcas (hvilken å sin sida knappt äfterlämnat en enda rad på italiensk prosa); det är väl ock sannt att denne senares italienska dikter visst icke alltid, men på det hela taget måste till formen och klangen sättas ännu högre än föregångsmannens. Men hur skulle annat ha varit möjligt? Petrarca framlevde visserligen, även han, ett orofyldt liv, men dock det lyckligaste liv en författare på den tiden kunde tänka sig, och han hade utan tvivel i väsäntlig mån Dantes många värk att tacka för sin utbildning, i långt större mån än Petrarca själv insåg äller ville vidgå 2. Att Dante i snillekraft, i hänförelse, i karaktärens storhet, var den väldigare av de två, och mera värd att älskas, om än icke den i umgänget älskvärdaste, därom blir man mera övertygad, ju längre man sysslar med dessa båda män, bägge ojämförligt intressanta, och bägge lika odödliga. 1 I oktoberhäftet 1896 av Romania heter det, på tal om Pio Rajnas förträffliga textedition av detta senare arbete: C'est une joie de relire, avec tous ces secours et toutes ces garanties, l'œuvre vraiment merveilleuse de l'étrange et solitaire penseur, qui serait déjà un étonnant génie s'il n'avait écrit ni la Vita nuova ni la Comédie. 2 Se härom en artikel av Scarano, L'invidia del Petrarca, i Giornale storico della lett. ital., XXIX (1897). Detta är den härliga solens fläck, fiat justitia! Det var honom tydligen plågsamt att ens nämna Dantes namn. Petrarca dog sjuttiårig 1374, ett år före Boccaccios död, 53 år äfter Dantes. Hvad angår Dantes lärdomskällor och älsklingsförfattare från forntiden, så uppställer Dr Moore 1 följande statistik, omfattande alla Dantes skrifter. Från bibeln (Vulgata) äro hämtade 500 citater av 1500 gjorda identifieringar, således en tredjedel: han hade sin bibel på sina fäm fingrar; över 300 gånger användes Aristoteles (i latinsk översättning, äller såsom citater ur latinska författare, liksom allt grekiskt; Aristoteles' Poetik var honom obekant); 200 gånger Virgilius, huvudsakligen Eneiden, hvilken han säjer sig kunna tutta quanta (Inf. XX, 114); 100 gånger Ovidius (Metamorfoserna); Cicero, särdeles De Senectute, De Amicitia, De Officiis, De Finibus, 50 gånger; Lucanus 50, Statius och Boëthius omkring 30-40 hvardera; Horatius (mäst De Arte poetica), Livius, Orosius bortåt 20 hvardera; Platon (Timæus), Homeros, Juvenalis, Seneca, Augustinus m. fl. omkring 10 hvardera; Valerius Maximus 2 äl. 3. 2 Härtill komma i stora mängder intyg om hans förtrolighet med Petrus Lombardus, Bonaventura († 1274), Hugo 1 Studies s. 4. 2 Ett par exempel på hans äfterbildning av Virgilius må här få plats. Purg. XXX, 48-51 heter det (jfr åvanför s. 13): Cognosco i segni dell'antica fiamma! Ma Virgillo n'avea lasciati scemi Di sé, Virgilio, dolcissimo padre, D:r Moore påvisar att dessa värser dels äro ett eko av En. IV, Eurydicen vox ipsa et frigida lingua, Ah miseram Eurydicen animd fugienti vocabat, hvilka föranledt det rörande upprepandet av ledarens namn. ,23: Purg. XXX, 19 är ett intressant exempel på, huru fritt den italienske skalden insätter latinska ord i sin akcentvärs, hvilken är bygd på det jambiska schemat Tutti dicean: Benedictus qui venis! E, fior gittando di sopra e d'intorno: Jfr min bok Om Värsbildning s. 57, 77 0. 125. och Richard av Sankt Viktor, framför allt med Thomas Aquinas (1274) och Albertus Magnus († 1279), samt med Alfraganus och andra arabiska astronomer; att icke tala om en del strödda citater ur den tidens gängse florilegia, dicta philosophorum etc. Hans sinne och minne voro således överfulla med tankar från hans älsklingsförfattare. Och dessa tankelån använde han med snillets rätt, och med snillets makt att omgestalta; liksom senare Petrarca, Boccaccio, Ariosto m. fl., mer äller mindre uppenbart, rikligen rörde sig med tankelån från Dante, och liksom en hel här av äftersägare levde på Petrarca: "Se, alle gode Tanker, de kan slet ikke dø, Før endnu bedre Tanker er spired af deres Frø", sjunger J. P. Jacobsen. Att Dante var en grundlig kännare av det provensalska språket och trubadurernas diktning, framgår tydligt både av hans uttalanden och av en mängd påvisade likhetsdrag i hans dikter, särdeles de tidigare 1. Han var även ganska förtrogen med den nordfranska litteraturen. Brunetto Latini († 1294), hans faderlige florentinske vän och hans första förebild i lärdom, framför allt i statskonst, hade (omkring 1266) författat en av sina viktigaste skrifter, Li tresors, på franska, och det är bekant att över huvud Frankrike på den tiden med sin rika och skiftande litteratur sedan mer än ett århundrade ensamt stod i spetsen för allahanda litterära rörelser över hela Europa, intill dess just Dante, Boccaccio, Petrarca och humanismen togo ledningen tills vidare. Även formen i sin diktning lärde Dante känna hos provensalerna och fransmännen; i vissa fall kanske indirekt, genom de äldre italienska diktarna. 1 Se t. ex. Scherillo, Alcuni capitoli della biografia di Dante, Torino, Loscher, 1896. Hos ingen författare får man en så måttfull och sannolik föreställning om Dantes liv och diktning som hos Scherillo. Jfr Romania XXV, 639 (1896); Giornale storico XXIX, 123 (1897). Dantes lyriska sångformer äro väsäntligen sonetten, canzonen och ballatan. Sonetten hade förmodligen först klingat och slagit an på Sicilien, den utbildades av Dantes "skaldefader", Guido Guinizelli i Bologna († 1276), och av Dantes toskanska föregångare, hvilka även odlade ballatan och canzonen. Intet av dessa sångsätt har han således uppfunnit, men i mästerskap överträffade han genast alla föregångare, med undantag av sina vänner Guido Cavalcanti (född omkr. 1245, † 1300) och Cino da Pistoja (född omkr. 1270, † 1336) hvilkas ballator äro fullt jämförliga med Dantes. Det egendomliga för Dante och dessa båda samtida är, att de vågade följa sin inspiration, och sjöngo "med känsla och smak". Dantes första sånger i Vita nuova äro visserligen ännu något sökta och konstlade, 1 men alltifrån Vita nuovas första canzon: Donne ch'avete intelletto d'Amore, är il dolce stil nuovo, "den sköna nya stilen", medvetet färdig. Till svar på skalden Bonagiuntas fråga, 2 om denne i Dantes person hade framför sig 1 Som sjöng den vackra nya dikt som börjar: "I älskliga, som kännt hur kärlek kännes"? svarar Dante blygsamt, men med självkänsla: Io mi son un che, quando Amore spira, noto, ed a quel modo Che detta dentro, vo significando. Ja, jag är en som lyssnar När kärleken täcks tala i mitt hjärta: 2 Jag tolkar hvad han lägger mig på tungan. Visserligen vårdar han formen i hög grad, men han vänder sig ifrån den konventionella förkonstlingen, han 1 Se Carducci, Studi letterari, s. 37 o. följ. (Bologna 1893). 2 Purgatorio XXIV, 49. |