skänker en livfull, sann och ädel poesi, en poesi som tål att undersökas, och om honom kan man i sanning säja: Nil molitur inepte, Han gör allting med vett och smak. Detta gäller naturligtvis mindre om hans ungdomsförsök, men redan en av de allra älsta sonetterna, en som säkerligen stått i hans "minnes hävder“ på de första bladen, men som han icke lät inflyta i Vita nuova, röjer de äkta skaldetagen: han önskar däri, att vännerna Guido och Lapo och han finge fara ut på det sakta vaggande havet i en farkost, och att de hade med sig Monna Vanna (Madonna Giovanna, Guidos älskade) och Monna Bice (Dantes Beatrice) och Lapos väninna, som en gång av Dante "hade fått trättionde platsen" i en tillfällighetsdikt (se Vita nuova kap. 6). Jag meddelar här denna sonett 1. 1 [Till Guido Cavalcanti.] O att vi kunde, Guido! du och Lapo Så att vi, utan men av storm och böljor, Och alla våra samtal finge bliva Om kärlek, och en hvar av dessa vore Så glad och säll som hvar och en av oss!... Hvad är då det nya i Dantes kärleksdiktning, utom det skönare, änklare, plastiska i formen? Långt före honom hade trubadurer och truvörer, ja italienska sångare, sjungit 1 Guido, vorrei etc., Oxforduppl. sid. 173. 1 om den läckraste kärlek med de ljuvaste ord. Hvad som är nytt hos Dante, det är det hjärtliga och rörande; det osinnligt ömma som icke förtäres av begär; 1 framställningen av ett kvinnligt ideal, mera ädelt än det gamla; vidare det uppriktiga, personliga, värklighetstrogna i skildringen; vi lära känna ett ungt medeltidshjärta som dyrkar en älsklig ung kvinna. Hans Beatrice är utan allt tvivel en kvinna av kött och blod; hon är glad över skaldens hyllning, angelägen att behaga honom, stundom full av gäckeri, stundom förtörnad, icke lätt blidkad, men slutligen i all ärbarhet - huld mot honom; i hans ögon var hon den enda dyrkansvärda; hon dör, synes det, av någon plötslig sjukdom, och lämnar honom i förtvivlan... Vi höra den änkla sagan berättas ur ett sörjande hjärtas djup, med en stämma som skälver av mänsklig känsla, och de små tavlorna, med deras personer, bli de äj livs levande uppträden för våra ögon? Härtill kommer att icke tala om den vetenskapliga, tekniska analysen av dikternas komposition, hvilken smakar oss mindre än den smakade Dantes samtida härtill kommer en "hjärtats rannsakning", en själsanalys, som i grunden är allt annat än medeltida och skolastisk, en värklighetsskildring som väl medeltidens människor aldrig förr hade skådat, åtminstone icke på italienska. Och denna skildring skrider fram utan annat syfte än att få tala om hur det var fatt med detta ljuvliga och orofulla som den sedan så dystre Dante kände och upplevde i sin ungdoms vår, "när morgonens dagg låg på livet kvar". Betraktad med våra ögon, var hela medeltiden ett enda stort gehenna, för de flästa blott fyldt av våld och grymhet och sjukdom och nöd och allt ondt; Dante är icke den förste som är sorjbunden och vemodsfull. Men han torde vara den förste som tager sig själv och sina ingivelser till medvetet föremål för sin diktning. * 2 1 Nämligen i Vita nuova-sångerna. Bland de därur uteslutna finnas sånger av annat slag, och alla de »petrinska» glöda av lidelse. 2 Se Vedel, Dante, s. 92. III. Beståndsdelarna i Vita nuova. Uteslutna dikter. Den lilla boken är hopfogad av tre grundelementer, nämligen trättien sånger (tjugutre sonetter, två dubbelsonetter, en ballata, fyra canzoner och en stanza), hvar och en föregången av en inledande redogörelse, på prosa, för de förhållanden under hvilka den skrevs, och hvar och en åtföljd av en kort kompositionsanalys. Hvad detta sista element angår, så hör det ovedersägligen till Dantes plan, och om jag icke hade vidfogat originaltexten, så hade jag måst översätta även detta ledsamma tekniska skolmästrande. Som det nu är, och då dessa analyser äro lätt begripliga utan översättning, hänvisar jag läsaren till italienskan. Men de övriga båda delarna, själva de ursprungliga sångerna och den förklarande prosatexten, hvilken har ännu högre värde för oss än de flästa av sångerna, må vi skärskåda hvar för sig. I. 2. Dantes ungdomsdikter till och om Beatrice. Son. I. Dantes hjärta upptändes för den sköna Beatrice, och han frågar sig hvad detta månde vara. Son. II-V. Han döljer sin kärlek för andra, och låter blott Beatrice ana att hon är dess föremål; men han ger anledning till skvaller, genom dikter till en annan dam, så att Beatrice vredgas, och äj mera vill unna honom sin hälsning när de mötas. 3. Ballata I, son. VI-IX. För första gången ställer han, i ballatan, sin sång till Beatrice; det är, i förbigående 1 Dubbelsonetten skiljer sig från den änkla fjortonradiga sonetten genom att skjuta in en sjustaving äfter den första, tredje, fämte, sjunde, tionde och trättonde älvastavingen och med samma rim som denna föregående. Om den änkla har rimflätningen ABBA, ABBA, CDC, CDC, så får »fördubblingen» följande: AaBBbAAaBBbA. CDdC. CDdC. Den uppfanns troligen av Guittone d'Arezzo. sagdt, den klenaste av hans dikter. Han biktar sina kval, bedyrar sin trohet, förklarar sitt oförsiktiga beteende, och tigger misskund. Emellertid finner han att han äj sjungit nog värdigt, i det att han mäst prisat Beatrices kroppsliga fägring; hädanäfter vill han söka lönen för sin kärlek endast i att prisa sin hulda Beatrice, skapelsens under, och det utan att taga någon annan dam till "täckmantel" äller "skärm". Här måste vi skjuta in några dikter 1 som finnas i Dantes canzoniere, och som med större äller mindre säkerhet kunna hänföras till detta skede av Dantes Beatrice-diktning. Skälet till att han icke ansåg dem lämpliga till intagande i “boken" synes vanligen ligga i deras subjektivitet, äller deras allt för ömma karaktär, äller allt för uppenbara hänsyftning, äller däri att sången i någon mån hyllade någon annan än Beatrice. Utom den redan (s. 40) återgivna hvilken tydligen var av privat natur, liksom den icke återfunna tillfällighetsdikten om "de säxti skönaste sköna i Florens" hör hit: sonetten Son. Di donne io vidi una gentile schiera Förmodligen skildrar den Beatrices uppträdande vid något fästligt tillfälle: Jag såg en ädel skara sköna damer 1 Till dessa dikter vidfogar jag icke originalet, enär de icke höra till Dantes egen plan vid författandet av Vita nuova. Jag citerar dem äfter Fraticellis stora edition Opere minori di D. A., Florens, Barbèra, s:te uppl., 1894, och angiver deras plats i Oxforduppl. av 1894. 2 På andra ställen i Vita nuova identifieras Beatrice med Amor; jag anser, i likhet med Scherillo, anf. st., att detta är fallet även här. Den donna som syntes framför alla andra är alltså icke Beatrice, men det är om Beatrice sångens övriga del handlar. Från “hennes“ ögon utgick härlig strålglans, Och hvarje hjärta kände sig förädladt. Därnäst Son. O dolci rime etc. (Fratic. son. XX). O ljuva sånger! I som ömt besjungen Det är ovisst; hvilken sång det är som Dante sålunda icke vill kännas vid; man förstår icke ens om det var en av hans egna, äller blott en som föregavs vara av Dante. Möjligen kunde det vara den följande, hvilken synes vända sig snarare till något av de båda föregivna föremålen för hans poetiska hyllning (se V. N. kap. 5, 7, 10). |