5. Den dagen då den bilden kom till världen
Och föddes i mitt hjärta 1,

Min själ har ännu icke mist det minnet
Den dagen rönte jag, som liten gosse,
Ett övermäktigt intryck,

Som fyllde mig med undran och med bävan.
Mitt väsens alla krafter bundos plötsligt,
Jag hörde i mitt bröst en mäktig stämma
Och segnade till jorden, full av skräck.

Då
2
ack, jag minns det! skälvde
Det inre sinnet i mitt hjärtas lönnrum
Så starkt, att sista timman,

Av allt att dömma, slagit för min levnad.
Men månne Amor minns, och ångrar det?

6. När sedan 3 hennes underbara fägring,
Som nu tillintetgör mig,

Stod fram i all sin glans, för andens öga,
Då, ädla damer, I som lyssnat till mig,
Blev han så mäktigt gripen

Att han med ens förstod sitt olycksöde,
Förstod den överväldigande trängtan

Som tändts och närts av hennes sköna ögon.

Han gret, och talte till de andra så:

"Ack, sinnen, edert ställe

"Skall nu en fager kvinnobild besätta,

"Som redan gör mig bävan,

"Och hon skall tvinga oss att ödmjukt lyda

"Sin minsta vink, med makten av sin blick.“

1 Den dagen då han, nioårig, såg Beatrice, nästan lika gammal, vid majfästen 1274. Om bilden i hans hjärta talar även hans vän Cino i sin tröstecanzon vid Beatrices död, se åvanför s. 9.

2 Texten har: se 'l libro non erra, d. v. s. om minnet icke sviker; jag finner detta se ganska matt och ville gärna läsa chẻ, »ty»; det är i alla fall meningen.

3 När han, nio år senare, kände kärleken till henne tändas, anno 1283, med fullt medvetande. Om mellantiden veta vi intet. Var Dante möjligen några år borta från Florens? (Gigas).

7. För eder, unga damer, 1 har jag sjungit,
Som även själva haven sköna ögon
Och även själva bären kärleksoket.
Jag ber att I mån lyssna,

Och gilla sången, hvar den än må ljuda.
I varen mina vittnen

Att jag förlåter henne som förgör mig,

Den älskliga, som hjärtlöst tog mitt liv.

(Oxf. sid. 164).

Vidare ballatan Io son chiamata nuova ballatella 2.

1. Jag är en ny och hövisk liten visa

Som sjunger och berättar

I hvilket sorjligt läge

Jag funnit en som dör för eder skull.

2. Jag kan förtälja troget

Om denne eder fånge,

Ty jag har varit i hans eget hjärta.
Han jämrar sig, o donna,

Och han åkallar eder

I sina hemliga och kvalda suckar.

Hans gråt, det vittnar jag, var nyss så häftig

Att livet säkert flyktat,

Om Amor äj av misskund,

Med tal om eder, räddat eder slav.

3.

Och Amors tal med honom

Var om det stolta sinne

Som fyller eder själ med ädla dygder.

1 Detta är tydligen samma damer som nämnas i kap. 18, och som undra hvad i all världen kan förmå honom att fortfara med en så föga uppmuntrad kärlek.

2 Denna ballata är möjligen av Cino da Pistoja, Dantes något yngre, förtrogne ungdomsvän. Fraticelli (s. 314) upptager den bland de apokryfa. Moore upptager den icke.

Därvid blev han så tacksam
Att kanske hans beklämning

Nu givit vika, så att livet segrar.

Men ack, det stora såret i hans hjärta
Kan säkert icke läkas

Om icke ni vill hjälpa,

Som själv slog såret, fast ni äj vet när.

Lät honom få den hälsning

Hvarmed ni lönar dem som hedra eder,

Den gången sköt ni pilen

I hjärtat på den arme,

Och gick så vägen fram, helt obekymrad;
Men han var gripen av den kärlekstjusning
Som bor i edra blickar.

Sen blev ni grym och hjärtlös;

Men icke vill jag tigga eder nåd.

5. Jag vill äj tigga misskund,

O donna, ty jag fruktar

Att detta endast retar eder vrede:

Men hvad jag väl må säja

Det är att eder uppsyn

Dock helt och hållet är en ängels uppsyn.

Jag säjer icke mera,

Men var, o donna, nådig mot hans själ!

1

Även följande ballata kan äj med full säkerhet tillskrivas Dante. Emellertid är den honom fullt värdig.

2

Fraticelli påpekar att bl.

1 Här är en tvåradig lucka i texten. a. ordet selvaggia i näst sista raden av fjärde stråfen (grym och hjärtlös), tycks röja Cino som författaren, cnär hans käresta under detta namn, Selvaggia, ofta nämnes i hans dikter.

2 Jfr D'Ancona, La Vita Nuova, jubeluppl. 1872 s. 90. Karl Witte, Dante Alighieris Lyrische Gedichte (Ausgew. Bibliothek, Brockhaus, Leipzig 1842) II, LXV.

Ballata: Per una ghirlandetta.

I. Alltsen jag såg den kransen
Drar hjärtat suck på suck,

Så fort jag ser en blomma.

2. Jag såg dig, härskarinna, bära kransen,
Själv lik en älsklig blomma.

Och över kransen svävade en ängel,
En amorin, på kärlekslätta vingar.
Han sjöng med sakta stämma:

"När någon varsnar mig,

"Så skall han prisa Amor."

3. Hvar gång jag, sedan dess, får se en blomma,
Gå suckar från mitt hjärta

Och tungan talar: "Se, hur härskarinnan
"Bär Amors egna blommor på sitt huvud."
Dock, längtan blir väl värre
När, krönt av Amor själv,

Min härskarinna kommer.

4. Med ord och blommor har jag sammansjungit

En älsklig liten visa;

Av idel blommor är dess klädnad virkad,
Och mera hövisk klädnad bar väl ingen.

Nu beder jag så vackert:

Hvem hälst som sjunger den,

Gör lilla visan heder!

(Oxf. sid. 178).

Till denna första period av blott skenbar ombytlighet och allahanda oro (1283-87) hör möjligen även följande sonett av Dante, ställd till Cino, såsom svar på en sonett från denne i hvilken det frågas "om man, när man känner sin kärlek kallna, kan överlämna sig åt en ny kärlek“.

Äller hör den äj snarare till donna-gentile-perioden, d. v. s. omkring 1292?

Io sono stato con Amore. (Frat. XXXIII.)

Min själ har varit under Amors välde
Allt sen jag fyllde mina nio solhvarv:
Jag känner väl hans tygel och hans sporre,
Och hvilken fröjd han ger, och hvilka plågor!
Att motarbeta Amor med förnuftsskäl

Och egen kraft, det vore lika fåfängt
Som att, mot åskans hot och stormens anlopp,
Ta till att ringa uti tornets klockor.
Näj, inom dessa grymma pilars räckvidd
Fanns aldrig nånsin någon handlingsfrihet,
Och intet vinnes där med vett och rådslag.
Vårt hjärta lägges lätt i nya bojor,

Vi lyda viljelöst den nya sporren,
När icke mer den andra gör sig känd.

(Oxf. sid. 174).

Äfter denna långa utvikning återgå vi till att gruppera de Vita-nuova-sånger som höra till den andra perioden, hvilken inledes med den härliga canzonen Donne ch'avete intelletto d'amore, av Carducci kallad Dantes "manifest för poesiens nya utveckling"; det är med denna sång Dante inviger sin diktning åt det översinnligt skönas låv, åt den gudasända Beatrice.

Äfter son. VI-IX (se åvan, s. 43) följa i ordningen: 4. Canz. I-II, son. X-XVI, stanza 2: Beatrice förhärligas. Hennes faders död (Folco Portinari dog 1289, på årets

1 Studi, s. 46.

2 Dante kallar denna enda stanza för begynnelsestråf till en canzone; jag följer Becks och Casinis rubricering.