2

äller senast i början av 1302, för sista gången såg sin fädernestad Florens, såg han ock för sista gången sin hustru. Han hade då säkerligen två söner, Pietro och Jacopo, och förmodligen två döttrar, Antonia och Beatrice. Detta senare namn antyder att denna dotter uppkallades äfter den odödliga hädangångna, och det synes ju rimligt att hon föddes och döptes medan Dante ännu var kvar i Florens, före 1302; hon levde senare i Ravenna hos fadren intill dennes död, 1321, och gick däräfter i kloster; Gemma levde ännu i Florens år 1333. Av denna skiljsmässa mellan makarna, jämte ett par på Gemma av tolkare lämpade yttranden i "Komedien“, har man velat sluta sig till, att detta äktenskap var olyckligt, en sak som är alldeles obevislig. Huru vida äktenskapet ingicks av kärlek äller blott av social beräkning, är ovisst, men det är högst sannolikt att Dante gifte sig med Gemma helt och hållet äfter eget val; ty hans fader var död redan 1280, hans egen moder, Bella, dog i hans tidiga år, möjligen vid hans födelse, och Dante var äj den som lät bestämma sig av anhörigas vilja, t. ex. av styvmodren Lapas. Han var vid den tiden en fullmyndig man, bortåt trättiår gammal. Onekligen är det något underligt att Dante i Purgatorio kan låta sin svåger Forese Donati (anno 1300) säja om dennes kvarlevande ädla hustru, Nella, att hon var soletta nel buon operare, “nästan den enda som levde dygdigt" i Florens; liksom det kan vara en hänsyftning på Gemma, när Dante i Inferno (VI, 45) låter Jacopo Rusticucci begagna yttrandet: certo La fiera moglie più ch' altro mi nuoce, “Min äkta rivjärnshälft bär största skulden". Och skulle så vara, så minskas vår ovilja över att erfara att makarna under Dantes sista tjuge år aldrig veterligen försökte att träffas, och att den landsflyktige aldrig uttryckligen klagar över skiljsmässan från makan. Enär emellertid Dante själv är så förtegen i allt som rör 1 Staden Flórens tillsände henne år 1350 tio guldfloriner genom Boccaccio.

2 Imbriani, Studi s. 267.

Gemma, och över huvud i allt som rör hans familjeförhållanden, så må det synas förvetet att spana äfter spår till Xantipp-natur hos stackars Gemma, hälst som Dante i alla händelser hvarken före äller äfter sitt giftermål varit någon Sokrates i dygd och saktmod. Hans Beatrice-dyrkan, hans grubblande sinne, hans hastigt uppfarande vrede, hans lärda distraktioner, särskildt under den abstrakt allegoriserande filosofiska sångtiden omkring 1295-1297, hans poetiska drömsyner, allt detta kunde för visso göra samlivet med skalden till en rätt besvärlig sak även för den huldaste hustru, och även under förutsättning att han varit en beständig och trogen make. 1 Själv erkänner han i Paradiso någonstädes, att han "av naturen var ombytlig på alla vis", di mia natura Trasmutabile son per tutte guise, och vi få aldrig förgäta Beatrices stränga räfst med syndaren, i Purgatorio, när han äntligen kommit i hennes närhet på sin berömda påskafärd (år 1300) genom dödsriket och skärselden; hon synes då förehålla honom flärd, kvinnokärlek och filosofiskt kätteri, att icke tala om hans tidiga och svåra, men snart överståndna glömska av sin rena ungdoms ideal, Beatrice själv. Att giftermålet med Gemma icke rimligtvis kan tänkas vara föremål för Beatrices förebråelser, är alldeles tydligt; men visserligen Pietradikternas period, hvarom mera nedanför.

Allt nog, om man besinnar hvad "Gästabudets" räkning i "Venus-år" kan innebära i den alltid menande Dantes mun; om man tager med i beräkningen den unge skaldens och drömmarens varma sydländska blod, hvilket under Beatrices livstid säkerligen hållits i högst dygdiga tyglar; vidare hans (numera ofrånkomliga) plumpa och

1 Jfr Scartazzini, Dantehandbuch s. 75, hvilken icke vill erkänna fel hos någondera, allra minst bristande trohet. Uttrycket andra gåvo intet», här nedanför s. 27, r. 6, bör uppmärksammas.

2 Karl Witte ville icke erkänna dessa sonetter såsom äkta, emedan de äro »eben so schlecht versificiert als ihrem Inhalte nach pöbelhaft». Men det är ju, dess bättre, blott besinningslösa tillfällighetsdikter, ingalunda skrivna för äftervärlden. Danteforschungen I, 443.

självsvåldiga sonettväxling med sin blivande svåger, Forese Donati († 1296), hvilken alldeles icke kan inpassas före 1290 och troligen lika litet äfter 1293, utan allra naturligast förlägges till tiden äfter Beatrices död och före det ädla avbrott som Gästabudet med dess två Venusår enligt min mening vill antyda; erinra vi oss vidare den straffsonett som Guido Cavalcanti, Dantes bäste vän och utan tvivel 1 just den som fick Vita nuova, ungdomsskriften, sig tillägnad, riktade till Beatrices forne ädle sångare, hennes höviskt uppmuntrade gunstling, förmodligen icke långt äfter Beatrices död och i hennes namn; lägga vi samman allt detta och dylikt, så synes det mig mer och mer sannolikt att Dante just då, omkring 1291-92, kort äfter sin älskades ofta poetiskt anade, men dock plötsliga och oväntade död, haft sin rustibuss-period; förmodligen var det just då, som han gjorde sig på det grövsta sätt förtjent av Beatrices obeskrivligt bittra förebråelser.

Det synes mig bäst passande att här meddela hithörande poetiska aktstycken i översättning, nämligen dels Cino da Pistojas vackra tröstecanzon, säkerligen författad mycket snart äfter Beatrices död (1290), dels Guidos straffsonett, dels några viktiga ställen ur Purgatorio.

Cino till Dante.
(1290?)

I. Fast jag har dröjt så över hövan länge
Att göra förbön för din sorj och smärta
Hos Kärlekens och Skonsamhetens makter,
Så kommer jag visst äj för sent med sången
För att i andanom få se dig gråta

1 Imbriani har emellertid uttryckt ett tvivel; han tänker sig hällre vännen Cino. Även denne ställde till Dante en sång om Beatrice.

2 Denna canzon översätter jag äfter Michele Barbis kritiska text, sådan den meddelas av Isidoro Del Lungo i hans skrift Beatrice, Milano 1891, s. 167. Den har åtskilliga uttryck som uppenbarligen äro lån ur Dantes dikter, sådana Cino kände dem långt innan de intogos i boken Vita nuova.

2.

Och höra hur ditt arma hjärta klagar:

"Så har du nått din himmel nu, du hulda,
"Hvars blotta namn bebådade oss glädje!"
När, månne, får jag komma

Och se dig själv med dessa mina ögon?
Det är dock ändå något

Att jag får sända dig en sång till hugnad:
Hör mig, jag bjuder dig å Amors vägnar
Att kväva dina suckar för en stund.

Hvem har äj rönt att livet här i världen
Är blindt och armt och fullt av tvång och olust?
Vi drivas fram till idel olycksöden.

Hur säll är hennes själ som, fri från bördan,

Fick gå till himlens obemängda glädje

Med hjärtat oförkränkt av synd och ondska!
Hvi suckar då ditt hjärta och bedrövas?

Det borde fröjdas över hennes lycka,
Att Härren ville pryda,

1

Som ängeln sade i din sång om henne, 1
Sin himmel med den hulda.

Nu skåda alla helgon, inför Tronen,
Din underbara, som blev funnen värdig,
Och änglar hälsa henne med sitt tal.

3. Hvi tränga gråt och suckar från ditt hjärta?
Du borde fröjdas, över alla gränser,

När allt ditt käraste fick hem i himlen.
Din kärlek trådde ständigt dit, från jorden,
Och dina tankar funno himlen öppen
Och gingo villigt dit på Amors maning.
Du vise man, låt dig då äj behärskas
Av tunga tankar, som fördystra själen!

För hennes egen heder

1 Utan tvivel i den sång som sedermera intogs i Vita nuova kap. 19.

4.

Bör du bemanna dig, slå bort ditt svårmod,
Och vederkvicka sinnet:

Gå icke längre och se ut som döden!

Väl har hon nu sitt hem hos Gud i höjden,

Men lika fullt är hon ju kvar hos dig.

"Hav tröst! Hav tröst!" så ropar Amor till dig,
Och Skonsamheten beder: "Gråt äj mera!"

Så ömma böner får du icke motstå,
Lägg av din sorjekåpa nu, och lyssna
Till tröstens och förnuftets milda stämma;
Ty smärtan för till död och till förtvivlan.
Hur kan du hoppas återse den ljuva,

Om döden träffar dig i sådant läge?

Vänd därför dina tankar,

För Guds skull, vänd dem snart till tröst och glädje!
Hav misskund med din ande

Som allt jämt längtar äfter hennes åsyn

Och hennes hulda famn i paradiset!

Låt icke hoppet slockna i ditt bröst!

5. Höj dina blickar till den sålla himmel
Där hon, som är din donna, bär sin krona.
Så bor ditt hopp i paradisets gårdar,
Och ren och helig får din kärlek skåda
Den sköna själen, nu en himlens ängel.
Hur kan det hjärtat ängslas äller tvivla
Som återspeglar denna sålla bilden?
På jorden var hon underbar i fägring,
Och hon är än den samma,

Men nu dess mera skön i sin förklaring.
Hur hennes ande mottogs

Av änglaskarans ljuva sång och hälsning,
Det har ju nyss din egen sång besjungit,
Som mer än en gång gjort sin himmelsfärd. 1

1 Jfr sonetten Oltre la spera, V. N. kap. 41.