sådant det "i ungdomens vår" gestaltade sig, när han liksom föddes på nytt genom kärleken till Beatrice. Titeln synes nämligen betyda både hans ungdomsdagar och det nya liv som med denna kärlek spirade upp redan i barnets själ. Och häri ligger, synes mig, intet onaturligt: "I som älsken, I veten det, I!" Äfter ett urval, hvars noggrannhet vi ha kunnat skönja i det föregående, ville han, bortåt 1292-93, förse de kära gamla sångerna med en förklarande text. Utan tvivel företog han därvid, på sina ställen, en bearbetning 1; dock troligen mycket lindrig, enär de flästa sångerna redan voro spridda i avskrifter. 1 Man har vanligen indelat boken i 43 kapitel; jag anser, med Casini och Beck, att kap. 26 icke bör delas i två, och bestämmer mig, med dem, för 42 kapitel, inledningsorden oberäknade. Dessa 42 kapitels innehåll fördelar sig på följande sätt: I. Kap. I-XVII: Hans kärleks tidigaste skeden alltsedan han såg Beatrice första gången, 1274-1287; han var då nio till tjugetvå år; 2. Kap. XVIII-XXVII: Den mystiska och upphöjda kärleken; låvprisandet av Beatrice intill hennes död, 1287 - 1290, tjugetvå till tjugefäm år; 3. Kap. XXVIII-XXXIV: Sorjesångernas tid, 1290912, tjugefäm till tjugesäx år; 4. Kap. XXXV-XXXVIII: Donna-gentile-intermezzot m. m. 1291-92, tjugesäx till tjugesju år; 5. Kap. XXXIX-XLII: Ånger och återgång till Beatrice 1293. 1 Särskildt torde de förbryllande båda värserna om “dödsriket" och "de fördömda" ha insatts då (Scherillo, anf. st. p. 332), ty före Beatrices död kunde han ju omöjligen ha tänkt sig sin underjordsfärd och botgöring. Se canz. Donne ch' avete, V. N. kap. 19. 2 Casini, s. XXI; den följande indelningen är väsäntligen D'Anconas, men den är antagen av Casini och Beck. De sista årtalen äro jämkade äfter min åsikt om tiden för bokens författande IV. Min text och min översättning. Den italienska texten är huvudsakligen Becks, hvilken av denne synes vara brakt i så stor samklang som möjligt med Casinis sorjfälliga avtryck av den förträffliga Chig. L. VIII, 305, från fjortonde århundradet. Här och där har jag ändrat ett och annat, med begagnande av varianterna i Becks edition. Tiden har icke medgivit mig att självständigt och fullt metodiskt genomarbeta den kritiska texten, hvilken för övrigt icke torde därvid ha blivit väsäntligen annorlunda, hälst som jag alldeles icke kunde tänka på att strängt restituera Dantes förmodliga rättskrivningsvanor. Tills Michele Barbis utlåvade kritiska text blir tillgänglig, är i alla händelser Becks, Casinis och min här givna italienska text de tillförlitligaste texter av Vita nuova som vi ega. De ändringar som jag ansett mig provisoriskt kunna göra i Becks text (jfr dennes Münchenerupplaga, 1896), äro följande: I, 3 quale rubrica; 10 era già; 18 de lo cuore; 30 si tosto a lui. II, 8 om. molto; 13 ricorso... puosimi. V, 20 scriverle. VIII, 25 ver lo; 29 che lo segnore loro piange. X, 5 pesava. XI, 1 parte alcuna. XII, 92 un bel sembiante. XIII, 2 a dire. XIV, 3 adunate; 8 semo; 43 me stesso. XV, 3 poscia. XVI, 25 och 35 Poscia. XVIII, 2 adunate; 5 presso; 7 era donna; 35 avrestu. XIX, 127 le potessero. XXI, 14 a farle. XXII, 24 men; 29 om. donne; 38 om. tale; 41 l'altro; 50 Amore; 55 qual; 62 om. le. XXIII, 1 om. per; 10O sana; 14 cominciai; 24 om. per l'aria; 64 om. si mi si; 70 om. secondo il mio parere; 150 l'avea. XXIV, 3 come se; 29 tacendo certe. XXV, 36 degno e ragionevole è. XXVI, 22 om. lo quale etc. XXVII, 19 li spirti miei andar. XXIX, 7 nove volte era compiuto; 22 e lo fattore. XXXI, 6 om. una canzone etc.; 38 se non a cor; 61 non vi può; 75 color; 96 donna 'l. XXXII, 5 om. si. XXXV, II de se stessi avendo pietade, io. XXXIX, 7 och 10 om. si; 26 tentazione; 39 mostrar; 42 sospir. XL, 6 e andavano. XLI, 15 patria giusta; 37 piangendo; 38 là dove. Att jag emellertid icke alltid är säker på min sak här vid lag, behöver icke säjas åt den som har någon föreställning om dylika saker. I en särskild uppsats, ursprungligen avsedd att ingå som ett kapitel i förevarande inledning1, har jag kommit till följande resultat angående de fordringar man synes mig med rätta kunna ställa på en konstnärlig svensk översättning av stråfiska diktvärk. Allmänna fordringar äro, att översättningen bör vara 1) trogen; 2) fullständig; 3) någorlunda likmätig med originalet; Vidare bör översättningen till sin poetiska form vara 5) motsvarig i schematisk stråfbyggnad, så vidt möjligt är; 6) likaledes motsvarig i de enskilda värsernas schematiska byggnad, dock med fullt nationell behandling av rytmen, äller med hvad jag kallar god rytmicitet; det vill säja med värsutfyllningen gjord på svenskt sätt, så att högst två av tre samstående stavelser få vara inkongruenta i förhållande till de motsvarande schematiska värsplatserna. 7) Vid översättning av antika metrar bör rytmisk förstklassighet äftersträvas, och endast mycket lindriga inkongruenser (sällan två samstående stavelser av tre) tillåtas mellan värsschemats och värstextens stavelser; 8) vid översättning av andra orimmade dikter bör likaledes en god genomgående rytmiskhet äftersträvas, dock mindre strängt, d. v. s. lindriga inkongruenser (enstaka inkongruenta stavelser) tillåtas i större talrikhet än vid översättning från antiken; 1 Om Översättning av stråfiska diktvärk, förnämligast Dantes och Petrarcas, i Lunds Universitets Fästskrift till Konung Oscar II, vid hans regeringsjubileum 1897. 9) vid rimmad översättning av rimmade dikter måste rytmiciteten likaledes vara svensk, d. v. s. inkongruensgraden får icke häller i dessa någonsin överskrida den allmänt germanska rytmicitetsgränsen; äller med andra ord, två, allra högst (och undantagsvis) tre inkongruenta stavelser få stå intill hvarandra, dock med villkor att alla stavelser som stå i värspunkt äro fullkongruenta. 10) Rimmandet är i germanska dikter vida mindre nödvändigt att iakttaga än i romanska, och rimmet bör i alla händelser offras av översättaren hällre än den rytmiska gången och det stilriktiga språkbruket; men om originalets rimflätning skall äfterliknas, hvilket ofta är mera önskvärdt än utförbart, så måste hvarje rim vara ett allmängiltigt svenskt rim, “riksspråksrim", och i alla händelser vokalrent. Att rimmets kärna äller huvudstavelse tillika måste uppfylla vissa fordringar i dynamiskt avseende, d. v. s. ha en tillfredsställande fördelning av akcenttrycket, behöver knappt påpekas. Ty till rimmets definition hör först och främst att ljudlikheten anbringas på sådana motsvariga ställen i värstexten som utgöra värspunkter, d. v. s. dynamiskt fullkongruenta hållpunkter i rytmen (vare sig blott radslut äller därjämte en inre värspunkt). Hvarje regelrätt rim företer alltså 1° med nödvändighet en tillräckligt framhävd arsisstavelse (radslutskärnan), vare sig att denna stavelse framhäves i satsen medelst logisk akcentuering äller medelst blott mekaniskt rytmiserande stavelsetryck1; 2° ofta och möjligen (men icke med nödvändighet i alla slags värser) en rytmiskt tillhörande paus med äller utan stavelseutfyllning; 3° full identitet i radslutsvokalernas uttal (ren assonans); och därjämte slutligen 4° full identitet äller åtminstone snarlikhet i de tillhörande konsonanternas uttal. Ljudlikheten fortgår alltså från och med huvudvokalens (rimkärnans) ansättning och omfattar allt det återstående av värsraden. Hvad som gör värsen till värs är sålunda icke rimmet, i den betydelse av "ljudlikhet" som ordet rim nu har, ty 1 Jämför Om Värsbildning s. 40 och följande. värsen konstitueras allenast av textens rytmiska avmätning i rader, d. v. s. av textens dynamiska samgående äller sammanträffande (kongruens) med ett stycke av ett givet värsschema, förnämligast i radslutet. Men onekligen göres genom rimmet den radavmätande kongruensen i värspunkten mera hörbar, och rimmet är i åtskilliga slag av gängse värsarter en tillhörande och påräknad utsmyckning, som vårt öra ogärna vill gå miste om, vore än värsens rytmiska gång aldrig så god. II) Liksom en översättare är skicklig och berömvärd i den mån som han förmår att med vederbörlig urskiljning iakttaga alla dylika fordringar, och i den mån som det lyckas honom att dölja äller avlägsna allt sådant som röjer författarens äller hans egen havda möda vid att giva uttryck åt det begärda, så visar han ock en större skicklighet i samma mån som hans ordbruk, uttal och ordställningar äro sådana som hvarje stilart nu för tiden kräver, men inga andra. * När jag nu pliktskyldigt å nyo nedskriver dessa många regler, så synas de mig utgöra den starkaste varning till mig själv att icke prisgiva mina stackars översättningar åt sakförståndigas granskning äfter mina egna grundsatser. Det ginge väl an om grundtexten vore fullt oangriplig och tillfredsställande; men på nästan hvarje sida finnes väl något ställe som ännu är osäkert till läsarten, äller åtminstone omtvistadt till tolkningen. I det stora hela vågar jag emellertid tro, att min översättning giver en någorlunda god föreställning om hvad han ville säja, denne Dante som i sin ungdomsdikt är så tilldragande och älsklig, innan han, plågad, fördystrad, men allt jämt älskande, blev "Komediens" väldige, enastående skapare, denne Dante, om hvilken Giuliani utan överdrift säjer: Maggior sapiente, la Grecia stessa nol vide; certe l'Italia non ebbe il secondo, "Icke ens |