Grekland torde ha skådat en visare och vittrare man; för visso egde Italien äj någonsin hans make." Skulle en äller annan läsare genom min åtgärd väckas till kärlek, äller stärkas i sin beundran, för denne "mänsklighetens härlige", så har mitt arbete fått sin lön. Ännu en anmärkning till sista slutet. Liksom jag i min översättning med vett och vilja offrat rimmandet, i stället för att nödgas offra det ringaste av språkriktigheten, så har jag även lossat något litet på de arkaistiska fjättrar som Dante lagt på själva sitt språk. Dantes italienska periodbildning och hela framställningsart är visserligen, sedd med hans tids ögon, trohjärtad och änkel, t. ex. i jämförelse med Boccaccios. Icke utan skäl kallar Scherillo prosan i Vita nuova för limpida, klarflytande. Men jag har icke velat dölja det förhållandet, att Dante, ehuru han nedskrev hvarje ord med lika klart medvetande som en nutida stilist, ingalunda bemödade sig om att skriva lättfattligt, särdeles i sina yngre år, ja ända bortåt sitt förtionde (omkring 1305). Han dukade frikostigt sitt vetandes bord, han upplät med glädje sina rika håvor; men icke för profanum vulgus, utan blott för sådana som voro värdiga hans mustiga vin. Hade jag äfterliknat alla hans högtidliga och sirliga later, så skulle den nutida läsaren ha funnit Dantes värk tillgjordt genom själva stilen, och detta vore ett orättvist omdömme. Visst var hans tankegång diger på besinning, och stel av sig. Men den ärlige och storsinnade mannen hade i alla sina dagar så mycket blod i kroppen, och hade ögonen så öppna för allt det sköna, rörliga och älskvärda i den yttre värkligheten, att man alldeles icke får avfärda honom med ordet "skolastiker", äller tänka sig honom som en förkonstlad pedant. Dante är en rik och levande personlighet, frätt av nitälskan, och man skönjer i honom den förste modärne författaren och tänkaren, ehuru väl Petrarca - tack vare Dante och hans värk - med ännu större rätt kallas den första modärna fullblodsmänniskan, den förste fullgångne vetenskapsmannen, stilisten, formgivaren. Men om Petrarca öppnar den Nya Tidens dörr på vid gavel, och träder in, så står dock Dante invid tröskeln, och redan han är en fri forskare. Hans Commedia är medeltidens sista stora ord, medeltidens mognad och fullkomning; äfter honom fanns ingen möjlighet att stanna kvar där man stått i sina tusen år. Huru vida jag lyckats med min uppgift, vet jag icke. Men jag vet, att jag ville vara trogen mot Dante, ville göra Dantes älskliga ungdomsdikt njutbar för mina samtida här uppe i Tule: jag ville förläna åt hans ungdoms bok och hans levnads kärlek Nytt Liv på ännu ett språk, mitt eget älskade svenska. Det är mig en kär plikt att, innan jag lägger ned pennan, säja ett tacksamhetens ord till mina vänner fil. doktor och fru Mauritz Boheman samt fröken Hilma Widerberg, hvilka varit mig behjälpliga i och för arbetets tryckning. Borgholm, i juli 1897. Fredrik Wulff. In Vita Nuova. (Proemio). quella parte del libro de la mia memoria, dinanzi a la quale poco si potrebbe leggere, si trova una rubrica, la qual dice: Incipit Vita Nova. Sotto la quale rubrica io trovo scritte le parole, le quali è mio intendimento d'assemprare in questo libello, e se non tutte, almeno la loro sentenzia. I. Nove fiate già, appresso lo mio nascimento, era tornato lo cielo de la luce quasi a uno medesimo punto quanto a la sua propia girazione, quando a li miei occhi apparve prima la gloriosa donna de la mia mente, la qual fu da molti chiamata Beatrice, li quali non sapeano che si chiamare. Ell' era già in questa vita stata tanto, che nel suo tempo lo cielo stellato era mosso verso la parte d'oriente de le dodici parti l'una d'un grado: sì che quasi dal principio del suo anno nono apparve a me, ed io la vidi quasi da la fine del mio nono. Apparve vestita di nobilissimo colore umile ed onesto sanguigno, cinta e ornata a la guisa che a la sua giovanissima età si convenia. In quel punto dico veramente che lo spirito de la vita, lo qual dimora ne la secretissima camera de lo cuore, cominciò a tremar si fortemente, che apparia ne li menimi polsi orribilmente; e tremando disse queste parole: Ecce deus fortior me, qui veniens dominabitur mihi. In quel punto lo spirito animale, lo qual dimora ne l'alta camera ne la quale tutti li spiriti sensitivi portano le loro percezioni, si cominciò a maravigliar molto, e, parlando spezialmente a li spiriti del viso, si disse queste parole: Apparuit jam beatitudo vestra. In quel punto lo spirito naturale, lo qual dimora in quella I Livets Vår. I den delen av mitt minnes hävder, som går så långt tillbaka att dessförinnan föga står att läsa, finns en rubrik, så lydande : INCIPIT VITA NOVA >> Här begynner för mig ett nytt liv». Och under den rubriken finner jag de ord skrivna, som jag har för avsikt att återgiva här i boken, om icke alla, så dock deras mening. FÖRSTA PERIODEN. KÄRLEKEN VAKNAR. I. Nio gånger hade solkretsen, äfter min födelse, återgått till nästan samma punkt i anseende till sin egen omhvälvning, då mina ögon första gången fingo skåda henne, som nu 1 är min själs förhärligade, och som kallades »den Hulda» (»Beatrice») av mången som icke visste hvad hon hette, och att detta också var hennes värkliga namn, Beatrice. Hon hade då varit här i världen så lång tid, att stjärnhimlen därunder hunnit hvälva sig tolftedelen av en grad åt öster 2, så att hon uppenbarade 1 För min del antager jag som sannolikt, att detta »nu», då han företog sig att skriva boken om sin kärlek, var något av åren 1292 äller 1293, senast början av 1294. Jfr inledningen s. 19. 2 Härmed menas, att Beatrice var 8 år gammal, antagligen vid majfirandet 1274; hon kan antagas vara född nära årsskiftet 1265–66. Jfr Conu. II, VI, 140 (Oxf.). Dante själv synes antaga att hans födelseår var 1265. |