parte ove si ministra 'l nudrimento nostro, cominciò a piangere, e piangendo disse queste parole: Heu miser! quia frequenter impeditus ero deinceps. D'allora innanzi dico che Amore segnoreggiò la mia anima, la qual fu sì tosto a lui disponsata, e cominciò a prendere sopra me tanta sicurtade e tanta signoria, per la virtù che li dava la mia imaginazione, che mi convenia fare tutti li suoi piaceri compiutamente. E' mi comandava molte volte ch'io cercasse per vedere questa angiola giovanissima, ond' io ne la mia puerizia molte fiate l'andai cercando; e vedeala di sì nobili e laudabili portamenti che certo di lei si potea dire quella parola del poeta Omero: Ella non parea figliuola d'uom mortale, ma di dio. E avvegna che la sua imagine, la qual continuamente stava meco, fosse baldanza d'Amore a segnoreggiare me, tuttavia era di sì nobilissima virtù, che neun'ora sofferse ch'Amore mi reggesse sanza 'l fedel consiglio de la ragione, in quelle cose là ove cotal consiglio fosse utile a udire. E però che soprastare a le passioni e atti di tanta gioventudine pare alcun parlar fabuloso, mi partirò da esse; e, trapassando molte cose le quali si potrebbero trarre da l'esemplo onde nascono queste, verrò a quelle parole, le quali sono scritte ne la mia memoria sotto maggiori paragrafi. 2. Poi che fuoro passati tanti dì, che appunto eran compiuti li nove anni appresso l'apparimento soprascritto di questa gentilissima, ne l'ultimo di questi dì avenne che questa mirabile donna apparve a me vestita di colore bianchissimo, in mezzo di due gentili donne, le quali erano di più lunga età; e, passando per una via, volse gli occhi verso quella parte ov'io era, molto pauroso; e per la sua ineffabile cortesia, la quale è oggi meritata nel grande secolo, mi salutò virtuosamente tanto, che mi parve allora vedere tutti li termini de la beatitudine. L'ora che 'l su' dolcissimo salutare mi giunse, era fermamente nona di quel giorno; e però che quella fu la prima volta che le sue parole si sig för mig ungefär vid början av sitt nionde år, och jag fick se henne ungefär vid slutet av mitt nionde. När hon första gången väckte min uppmärksamhet, var hon klädd i en mildt blodröd färj, den ädlaste och mäst ärbara, med bälte och sådana prydnader som hövdes hennes barnsliga ålder; och med ens började livs-anden i mig, han som bor i hjärtats hemligaste kammare, sannerligen började livs-anden att skälva så starkt, att jag förnam det gruvligt i minsta åder; och skälvande sade han dessa ord: »Si, detta är en gud, som är starkare än jag, och han skall bliva mig övermäktig», Ecce Deus fortior me, qui veniens dominabitur mihi. Och själen, som bor i det högsta rummet i mig, hvarest sinnena sammanföra sina förnimmelser, tog till att högligen förundra sig och sade dessa ord, i det han särskildt vände sig till synsinnet: >>Eder sällhet är nu för handen», Apparuit jam beatitudo vestra. Och det naturliga sinnet, som bor på det ställe som tager in vår föda, tog till att gråta, och sade under tårar dessa ord: »Ve mig, ty hädanäfter blir jag ofta hindrad i min förrättning», Heu miser! quia frequenter impeditus ero deinceps. Från den stunden, menar jag, tog kärleken väldet över min själ; han trolåvade sig till den grad med min själ och begynnte få en sådan makt och ett sådant härradömme över mig, genom den höga tanke som min föreställning gjorde sig om honom, att jag fick foga mig alldeles äfter hans önskningar. Han ålade mig många gånger att försöka få se detta änglalika barn, så att jag i min barndom mången gång begav mig ut för att söka upp henne: och jag fann hennes väsen så ädelt och prisvärdt, att man med rätta kunde säja om henne, som skalden Homeros säjer: »Hon tyckes icke vara en dödlig människas dotter, utan en guds.»> Hennes bild stod oupphörligt för mig, och ehuru detta egäntligen var ett oförsynt medel av kärleken till att underkuva mig med, utövade den bilden dock ett så ädelt inflytande, 1 I hjärnan. mossero per venire a' miei orecchi, presi tanta dolcezza che come inebriato mi partio da le genti, e ricorso al solingo luogo d'una mia camera puosimi a pensare di questa cortesissima. 3. E pensando di lei, mi sopraggiunse un soave sonno, nel qual m'apparve una maravigliosa visione: che mi parea vedere ne la mia camera una nebula di colore di fuoco, dentro a la quale i' discernea una figura d'un signore, di pauroso aspetto a chi la guardasse. E pareami con tanta letizia, quanto a se, che mirabil cosa era: e ne le sue parole dicea molte cose, le quali non intendea se non poche; tra le quali intendea queste: Ego dominus tuus. Ne le sue braccia mi parea vedere una persona dormir nuda, salvo che involta mi parea in un drappo, sanguigno leggeramente; la qual guardando molto intentivamente, conobbi ch'era la donna de la salute, la quale m'avea lo giorno dinanzi degnato di salutare. E ne l'una de le sue mani mi parea che questi tenesse una cosa, la quale ardesse tutta; e pareami che mi dicesse queste parole: Vide cor tuum. E quando elli era stato alquanto, pareami che disvegliasse questa che dormia; e tanto si sforzava per suo ingegno, che le facea mangiare questa cosa che 'n mano li ardea, la quale ella mangiava dubitosamente. Appresso ciò, poco dimorava che la sua letizia si convertia in amarissimo pianto e così piangendo si ricogliea questa donna ne le sue braccia, e con essa mi parea che sì ne gisse verso il cielo; ond' io sostenea sì grande angoscia, che 'l mio deboletto sonno non potea sostenere, anzi si ruppe e fui isvegliato. E mantenente cominciai a pensare; e trovai che l'ora ne la quale m'era questa visione apparita, era la quarta de la notte stata: sì che appare manifestamente ch'ella fue la prima ora de le nove ultime ore de la notte. Pensando io ciò che m'era apparuto, propuosi di farlo sentire a molti, li quali erano famosi trovatori in quel tempo; e con ciò fosse cosa che io avesse già veduto per me mede att den icke någonsin tillät kärleken att driva mig å stad, utan att jag förut lyssnat till förståndets pålitliga råd i alla sådana saker, där ett förståndigt råd behövdes. Men då nu onekligen allt tal om kuvade begär och måttfullt uppträdande kan tyckas vara en ren dikt, när det gäller barnaåldern, så vill jag icke uppehålla mig vid sådant, och med förbigående av hvarjehanda som jag kunde draga mig till minnes i den vägen, går jag i stället över till sådant som på minnets blad står med tydligare skrift och på mera betydande ställen. 2 2. När däräfter så många dagar hade förflutit, att jämnt det nionde året gått till ända från den älskliga flickans uppenbarelse för mig, såsom jag här åvanför berättade, hände det sig, just på den sista årsdagen 1, att jag fick se denna undransvärda donna, klädd i snöhvit dräkt och omgiven av två ädla damer, äldre än hon. I det hon gick gatan fram, vände hon blicken åt det håll där jag, full av bävan, stod; och med den outsäjliga blidhet, för hvilken hon nu njuter sin lön i härlighetens värld, hälsade hon mig på ett så höviskt och intagande sätt, att jag därvid tyckte mig förnimma höjden och djupet av lycksalighet. Den timme på dagen, då jag fick denna ljuva hälsning av henne, var ingen annan än den nionde, och enär detta var första gången som hennes ord ställdes till mig och voro ämnade för mina öron, fylldes min själ av en så stor sällhet, att jag likt en berusad drog mig undan människorna. Jag skyndade att söka enslighet i en kammare som var min egen, och satte mig att tänka på den älskliga. 3. Och under det jag tänkte på henne, kom en ljuv slummer över mig, och jag såg i drömmen en underbar 1 D. v. s. han var då 18, hon 17 1/3 år. Det är icke osannolikt att Dante under de senare nio åren tidtals varit borta från Florens. 2 Hon hälsade även med rösten, såsom man finner nedanför. Dante hade ett synnerligen känsligt hörselsinne, jfr åvan s. 28. simo l'arte del dire parole per rima, propuosi di fare un sonetto, nel quale io salutasse tutti li fedeli d'Amore, e, pregandoli che giudicassero la mia visione, scrissi a loro ciò ch'io avea nel mio sonno veduto; e cominciai allora questo sonetto: (Sonetto I) A ciascun alma presa e gentil core nel cui cospetto ven lo dir presente, Questo sonetto si divide in due parti: che ne la prima parte saluto e domando risponsione, ne la seconda significo a che si dee rispondere. La seconda parte comincia quivi: Già eran. A questo sonetto fue risposto da molti e di diverse sentenzie, tra li quali fue risponditore quelli cu' io chiamo primo de li miei amici; e disse allora un sonetto lo quale comincia: Vedesti, al mio parere, onne valore. E questo fue quasi lo principio de l'amistà tra lui e me, quando elli seppe ch'io era quelli che li avea ciò mandato. Lo verace giudicio del detto sogno non fue veduto allora per alcuno, ma ora è manifestissimo a li più semplici. 4. Da questa visione innanzi cominciò lo mio spirito naturale ad essere impedito ne la sua operazione, però che l'anima era tutta data nel pensare di questa gentilissima; ond' io divenni in picciol tempo poi di sì fraile e debole |