syn. Jag tyckte mig nämligen se en eldfärjad sky i min kammare, och i skyn varseblev jag en manlig gestalt, som var ägnad att ingiva fruktan. I själva värket hade han en så förnöjd och glad uppsyn att det var förunderligt; och många av de ord han sade voro mig obegripliga, dock förstod jag dessa: »Jag är din härre», Ego dominus tuus. I hans famn låg, så tyckte jag, en såvande varelse, som icke hade annan klädnad än ett hölje av lätt scharlakansfärj. Och när jag uppmärksamt betraktade den såvande, förstod jag att det var min sällhets 1 donna, hon som dagen förut värdigats hälsa mig. Och jag tyckte mig skönja, att han som bar henne höll någonting brinnande i sin ena hand, och jag tyckte att han sade till mig: » Se, detta är ditt hjärta», Vide cor tuum. Och när han stått en god stund, tyckte jag att han väckte henne som såv. Och så stor var hans övertalningsförmåga, att han fick henne till att förtära det brinnande som han hade i sin hand; men hon gjorde det med bävan och motvilligt. Sedan dröjde det icke länge, innan hans egen glädtighet förbyttes i bitter gråt. Och under tårarna omfattade han den hulda med sina armar; och så tyckte jag att han förde henne mot himlen, hvarvid min ångest blev så svår, att min slummer avbröts och jag vaknade. Och jag satte mig genast att tänka äfter, och det blev mig klart att, äftersom det var vid fjärde timman på natten 2 som jag hade synen, den timman i själva värket var den första av nattens sista nio timmar.

Vid närmare begrundande beslöt jag att meddela min drömsyn åt flera personer, som då för tiden stodo i rykte för skaldskap. Och all den stund konsten att

1 Salute, sällhet, och saluto, hälsning, begagnas av Dante ömsom och med dubbelmening.

2 d. v. s. 4 timmar äfter nattens inbrott, kl. 10 ä. m. äfter vår räkning; själva drömmen alltså kl. 9—10, mellan den 3:dje och 4:de av nattens 12 timmar, räknade från kl. 6—6, alltså nio timmar före natt

ens slut.

condizione, che a molti amici pesava de la mia vista: e molti, pieni d'invidia, già si procacciavano di sapere di me quello ch'io volea del tutto celare ad altrui. Ed io accorgendomi del malvagio domandare che mi faceano – per volontà d'Amore, lo qual mi comandava secondo 'l consiglio de la ragione, rispondea loro che Amore era quelli che così m'avea governato: dicea d'Amore, però ch'i' portava nel viso tante de le sue insegne, che questo non si potea ricovrire. E quando mi domandavano: "Per cui t'ha così distrutto questo amore?" ed io sorridendo li guardava, e nulla dicea loro.

5. Un giorno avenne che questa gentilissima sedea in parte ove s'udiano parole de la reina de la gloria, ed io era in luogo dal quale vedea la mia beatitudine: e nel mezzo di lei e di me, per la retta linea, sedea una gentile donna di molto piacevole aspetto, la quale mi mirava spesse volte, maravigliandosi del mio sguardare, che parea che sopra lei terminasse; onde molti s'accorsero del suo mirare. Ed in tanto vi fue posto mente, che, partendomi di questo luogo, mi sentio dire appresso di me: "Vedi come cotale donna distrugge la persona di costui"; e nominandola, intesi che diceano di colei ch'era stata nel mezzo de la ritta linea la qual movea da la gentilissima Beatrice e terminava ne gli occhi miei. Allora mi confortai molto, assicurandomi che il mio segreto non era comunicato, il giorno, altrui per mia vista. E mantenente pensai di fare di questa gentile donna schermo della veritade; e tanto ne mostrai in poco di tempo, che il mio segreto fu creduto sapere da le più persone che di me ragionavano. Con questa donna mi celai alquanti anni e mesi; e per più far credente altrui, feci per lei certe cosette per rima, le quali non è mio intendimento di scriverle qui, se non in quanto facesse a trattare di quella gentilissima Beatrice; e però le lascerò tutte, salvo che alcuna cosa ne scriverò, che par che sia loda di lei.

sätta ord i rim var en sak, som jag själv redan hade skaffat mig insikt uti, beslöt jag att göra en sonett, i hvilken jag ville hälsa alla kärlekens förtrogna; och jag skrev till dem hvad jag skådat i min dröm, och bad dem att tolka min syn. Så började jag denna sonett:

Till hvar förälskad själ, till ömma hjärtan,
För hvilkas ögon dessa rader komma.

Med bön att hugnas med ett svar och tolkning:
Hälsning och Nåd med Härskaren, med Amor!
Tre gånger hade natten skiftat timmar,
Och stjärnehären strålade på fästet:
Då tedde Amor sig för mina blickar,
Jag skälver ännu, vid att tänka på det.
Helt glad såg Amor ut; han höll i handen
Mitt eget hjärta, men i famnen höll han
Min egen donna, slumrande, beslöjad.
Hon väcktes, hon blev mildt men mäktigt trugad
Att taga detta hjärtas glöd till näring.
Men sedan for han sorjsen sina färde.

På denna dikt fick jag svar från många, och meningarna voro mycket delade. Bland andra som svarade befann sig den, som jag kallar den förste av mina vänner 1. Han författade till svar en sonett, som begynner: Vedesti, al mio parere, ogni valore (»Du såg, det är min tolkning, allt det bästa»). Och detta blev i själva värket upphovet till hans och min vänskap, så fort han fick veta att jag var den, som hade skickat sången till honom. Den sanna tydningen av min dröm förutsågs då av ingen; men nu är den uppenbar för de minst klarsynte!

1 Guido Cavalcanti, en förnäm diktare, många år äldre än Dante; även Cino da Pistoja och fiäntligt Dante da Majano

svarade med sonetter, såsom övligt var på den tiden (vanligen med dentiska rim).

6. Dico che in questo tempo che questa donna era schermo di tanto amore, quanto da la mia parte, si mi venne una volontà di ricordare il nome di quella gentilissima, e d'accompagnarlo di molti nomi di donne, e specialmente del nome di questa gentil donna; e, presi li nomi di sessanta le più belle donne de la cittade dove la mia donna fue posta da l'altissimo sire, compuosi una pistola sotto modo di serventese, la quale io non scriverò: e non n'avrei fatto menzione se non per dire quello che, componendola, maravigliosamente addivenne, ciò è che in alcuno altro numero non sofferse lo nome de la mia donna stare, se non in sul nove, tra li nomi di queste donne.

7.

La donna co la quale io aveva tanto tempo celata la mia volontade, convenne che si partisse de la sopradetta cittade, e andasse in paese molto lontano: per chè io, quasi sbigottito de la bella difesa che mi era venuta meno, assai me ne disconfortai più ch'io medesimo non avrei creduto dinanzi. E pensando che, se de la sua partita io non parlassi alquanto dolorosamente, le persone si sarebbero accorte più tosto del mio nascondere, propuosi di farne alcuna lamentanza in un sonetto, il quale io scriverò, acciò che la mia donna fue immediata cagione di certe parole che nel sonetto sono, si come appare a chi lo intende: e allora dissi questo sonetto, che comincia:

(Sonetto II) O voi, che per la via d'Amor passate, attendete, e guardate

s'egli è dolore alcun, quanto 'l mio grave:

e prego sol ch'audir mi sofferiate:

e poi imaginate

s'io son d'ogne tormento ostello e chiave.
Amor, non già per mia poca bontate,
ma per sua nobiltate,

mi pose in vita si dolce e soave,
ch'i' mi sentia dir dietro spesse fiate:

4. Allt ifrån denna drömsyn, började min naturliga människa att lida hvarjehanda förfång, emedan hela min själ gick upp uti att tänka på den älskliga. Därför råkade jag inom kort i ett så bedrövligt svaghetstillstånd, att min åsyn gjorde många vänner ondt. Och många visade en äfterhängsen nyfikenhet i sina försök att komma under fund med det, som jag på allt sätt ville dölja för alla. Då jag märkte deras illfundighet, beslöt jag att enligt kärlekens befallning och förståndets råd giva dem det svaret, att Amor var den som farit så hårdt med mig. Jag bekände alltså att det var Amor; och hvad skulle det ha tjenat till att söka dölja något som med de tydligaste tecken och drag stod att läsa i min uppsyn? Men när de då frågade: »För hvilken dams skull är det, som Amor handterat dig så grymt?», då såg jag blott leende på dem, men sade dem intet.

5. En dag hände sig att den hulda hade infunnit sig på det rum där Himladrottningens låv förkunnades, och jag kunde från min plats betrakta henne, som gjorde mig lycksalig. Men emellan henne och mig satt, alldeles i mina blickars väg, en älskvärd dam av mycket behagligt utseende, hvilken såg på mig flera gånger och undrade, hvarför jag allt jämt betraktade henne; hon trodde nämligen att hon själv var mina blickars mål. Detta gjorde att många lade märke till, huru hon betraktade mig. Och så påfallande hade det varit, att jag vid utgåendet hörde någon säja bakom mig: »Den där stackaren går bestämdt och förtvinar för den damens skull.» Och då hennes namn nämndes, förstod jag att de mente den damen, som hade haft sin plats rakt i den linje som utgick från min hulda Beatrice och hade sin slutpunkt i mina ögon. Detta var mig en stor hugnad, och en förvissning att min hemlighet icke den dagen blivit röjd för någon genom mina blickar. Och jag var icke sen att falla på den tanken att göra den älskvärda damen till ett slags