"Deo! per qual dignitate

"così leggiadro questi lo cor have?"
Or ho perduta tutta mia baldanza,
che si movea d'amoroso tesoro;
ond' io pover dimoro,

in guisa che di dir mi vien dottanza.
Sì che, volendo far come coloro

che per vergogna celan lor mancanza,
di for mostro allegranza,

e dentro da lo cor mi struggo e ploro.

Questo sonetto ha due parti principali: chè ne la prima intendo chiamare li fedeli d'Amore, per quelle parole di Geremia profeta: O vos omnes qui transitis per viam, attendite et videte si est dolor sicut dolor meus; e pregare che mi sofferino d'audire. Ne la seconda narro là ove Amore m'avea posto, con altro intendimento che l'estreme parti del sonetto non mostrano, e dico ch'ï' ho ciò perduto. La seconda parte comincia quivi: Amor non già.

8. Appresso lo partire di questa gentildonna, fu piacere del signor degli angeli di chiamare a la sua gloria una donna giovane di gentile aspetto molto, la quale fu assai graziosa in questa sopradetta cittade; lo cui corpo io vidi giacere sanza l'anima in mezzo di molte donne, le quali piangeano assai pietosamente. Allora, ricordandomi che già l'avea veduta fare compagnia a quella gentilissima, non poteo sostenere alquante lagrime; anzi piangendo mi propuosi di dire alquante parole de la sua morte in guiderdone di ciò, che alcuna fiata l'avea veduta con la mia donna. E di ciò toccai alcuna cosa ne l'ultima parte de le parole ched io ne dissi, sì come appare manifestamente a chi lo' ntende: e dissi allora questi due sonetti, de li quali comincia il primo: Piangete amanti, il secondo: Morte villana.

(Sonetto III) Piangete amanti, poi che piange Amore,

udendo qual cagion lui fa plorare:

Amor sente a pietà donne chiamare,

täckelse för det värkliga förhållandet. Och inom kort hade jag låtit påskina så pass mycket där vid lag, att de flästa personer som talade om mig, trodde sig ha reda på min hemlighet. Tack vare den damen, dolde jag i flera månader, ja i åratal, hvad jag bar på; och för att hålla folk i den tron, satte jag samman hvarjehanda rimmerier om henne, hvilka jag icke ämnar nedskriva här, annat än för så vidt de kunna bli en anledning att få tala om min ädla Beatrice. Därför utelämnar jag dem, och nämner blott så mycket om detta som synes lända till hennes eget låv.

6. Nu är att säja hurusom, under den tiden då jag gjorde mitt bästa för att med den damen till sköld och täckelse skydda min stora kärlek, hurusom, säjer jag, en lust grep mig att få uttala och hugfästa min allra huldastes namn genom att sätta det i samband med många andra damers namn, och särskildt den nämnda ädla damens; jag utvalde alltså namnen på säxtio de skönaste i den staden, där Härren den högste låtit min donna hava sin varelse, och jag författade ett öppet brev i form av en serventės, hvilken jag icke skall skriva av här 1: ja, jag skulle icke ha nämnt detta, vore det äj för att få tala om ett underbart sammanträffande, vid det jag skrev dikten, nämligen att jag icke på något sätt kunde finna en annan passande plats för min donnas namn, än den nionde i ordningen bland dessa damers namn.

1 Skälet torde vara, att han numera plågades av att nämna så många föremål för hans flyktiga uppmärksamhet, fast han blott sysslat med deras namn och deras skönhet i akt och mening att få se och höra Beatrices eget namn på något sätt förkunnadt. Må hända fann han det även med tiden allt mer motbjudande att i sin minnesskrift å nyo låta Beatrices namn blanda sig med andra namn av mera jordisk klang; och förmodligen har han själv sörjt för, att den skriften icke skulle överleva honom.

Dante, Vita Nuova.

6

mostrando amaro duol per gli occhi fore;
perchè villana morte in gentil core
ha messo il suo crudele adoperare,
guastando ciò ch'al mondo è da laudare
in gentil donna, fuora de l'onore.
Udite quanto Amor le fece orranza:
ch'io 'l vidi lamentare in forma vera
sovra la morta imagine avvenente,
e riguardava ver lo ciel sovente,
ove l'alma gentil già locata era,

che donna fue di sì gaia sembianza.

Questo primo sonetto si divide in tre parti. Ne la prima chiamo e sollicito li fedeli d'Amore a piangere; e dico che lo segnore loro piange; e dico »udendo la cagione perchè piange» acciò che s'acconcino più ad ascoltarmi; ne la seconda narro la cagione: ne la terza parlo d'alcuno onore che Amor fece a questa donna. La seconda parte comincia quivi: Amor sente, la terza quivi: Udite.

(Sonetto IV) Morte villana, di pietà nemica, di dolor madre antica,

giudicio incontrastabile, gravoso:

poi che hai data matera al cor doglioso,
ond'io vado pensoso,

di te blasmar la lingua s'affatica.
E se di grazia ti vo' far mendica,
convienesi ch'io dica

lo tuo fallar, d'ogni torto tortoso;
non però ch'a la gente sia nascoso,
ma per farne cruccioso

chi d'Amor per innanzi si notrica.
Dal secolo hai partita cortesia,

e ciò ch'è in donna da pregiar, virtute;

in gaia gioventute

distrutta hai l'amorosa leggiadria.

Più non voi' discovrir qual donna sia,

7. Den dam, som i så lång tid hade tjenat till att dölja mitt inre, måste emellertid lämna staden och flytta långt bort till en avlägsen ort, något hvaröver jag, bestört vid att mista denna förträffliga täckmantel, blev mera nedslagen än jag hade kunnat föreställa mig. Och i den tanken att man, om jag icke utgöte mig sorjligt över hennes avfärd, rätt snart torde gissa sig till, hvad jag gömde på, beslöt jag att klaga min nöd i en sonett, hvilken jag nu skall meddela. Och jag gör detta emedan min egen donna var den omedelbara anledningen till några av de uttryck som stå i sonetten, såsom den uppmärksamme läsaren finner. Jag sjöng då denna sonett (eg. en dubbelsonett):

I, vandrare på kärleksgudens vägar,

Sen hit och undersöken

Om någon plåga är så svår som denna!
Jag beder endast, att I värdens höra,
Och sedan mån I tillse,

Om icke jag är sorjens dörr och hemvist.
Ack, kärleksguden gav mig av sin godhet
Visst äj att jag förtjent det!

Ett liv så fullt av ljuvlighet och sötma,
Att jag som oftast hörde hopen hviska:
>> Hvad har den gjort för storvärk,

Att han kan ha så lustigt mod i bröstet?»
O ve! Jag har äj mer mitt forna stormod,
Som närde sig av Amors ädla gåvor!
Näj, arm och fattig är jag,

Så arm att tungan äj törs tala om det.
Och därför gör jag så, som andra göra
Som blygas för att yppa sitt elände:
Jag visar glädtig uppsyn,

Men i min själ bedrövas jag till döds.

8. Äfter den damens bortresa behagade det änglarnas härre att hemkalla till sin härlighet en ung flicka av

che per le propietà sue conosciute:
chi non merta salute,

non speri mai d'aver sua compagnia.

Questo sonetto si divide in quattro parti; ne la prima parte chiamo la morte per certi suoi nomi propri; ne la seconda, parlando a lei, dico la cagione perch'io mi movo a biasimarla; ne la terza la vitupero; ne la quarta mi volgo a parlare a indifinita persona, avvegna che quanto al mio intendimento sia difinita. La seconda comincia quivi: Poi che hai data; la terza quivi: E se di grazia; la quarta quivi: Chi non merta salute.

9. Appresso la morte di questa donna alquanti die avvenne cosa, per la quale mi convenne partire de la sopradetta cittade, ed ire verso quelle parti dov' era la gentile donna ch'era stata mia difesa, avvegna che non tanto fosse lontano il termine del mio andare, quanto ell'era. E tutto ch'io fossi a la compagnia di molti quanto a la vista, l'andare mi dispiacea sì, che quasi li sospiri non poteano disfogare l'angoscia che il cuor sentia, però ch'io mi dilungava da la mia beatitudine. E però lo dolcissimo signore, il qual mi segnoreggiava per la virtù de la gentilissima donna, ne la mia imaginazione apparve come peregrino, leggeramente vestito e di vil drappi. Elli mi parea sbigottito, e guardava la terra, salvo che talora i suoi occhi mi parea che si volgessero ad un fiume bello e corrente e chiarissimo lo quale sen gia lungo questo cammino, là ov'io era. A me parve che Amore mi chiamasse, e dicessemi queste parole: "Io vengo da quella donna, la quale è stata tua lunga difesa, e so che'l suo rivenire non sarà a gran tempi; e però quello cuore ch'io ti facea avere a lei, io l'ho meco e portolo a donna, la qual sarà tua difensione come questa era (e nominollami per nome, sì ch'io la conobbi bene). Ma tuttavia,

di queste parole ch'io t'ho ragionate, se alcuna cosa ne dicessi, dillo nel modo che per loro non si discernesse il simulato amore che tu hai mostrato a questa, e che ti converrà mostrare ad altri.“ E dette queste parole, disparve questa mia imaginazione tutta subitamente, per la grandissima