MEDELTIDENS STATSSKICK OMKR. 800-1350 VALDA TEXTER UTGIFNA AF HARALD HJÄRNE UPSALA HISTORISKA FÖRENINGEN Företal. Att de historiska universitetsstudierna ej kunna leda till en verklig vetenskaplig utbildning, så framt de inskränkas till endast läsning af handböcker och andra redogörelser för utvecklingens förlopp, huru förträffliga dessa än må vara, det är numera en allmänt erkänd sanning. Åtminstone inom ett eller annat område kräfves tillika en viss bekantskap med de viktigaste källorna, genom hvilkas jämförelse med moderne forskares framställningar och undersökningar den historiska uppfattningen öfvas och skärpes ungefär på samma sätt som den naturvetenskapliga åskådningen genom förtrogenhet med det verkliga arbetsmaterialet. Efter hand förvärfvas sålunda vanan att betrakta den historiska vetenskapens resultat icke såsom en gång för alla fastställda lärosatser, utan såsom mer eller mindre lyckade försök att tolka de tillgängliga urkunderna och ursprungliga vittnesbörden. Därigenom alstras ock någon förmåga att med metodisk granskning af källornas värde och inbördes förhållande lösa anvisade eller själfständigt valda forskningsuppgifter. Till vägledning vid ett sådant akademiskt studium, som afser att vara något mer än en dilettantisk sträfvan efter minneskunskap eller på sin höjd allmänna öfversikter af ett lands eller ett tidehvarfs historia, tjäna nu för tiden icke blott orienterande föreläsningar, utan äfven öfningar och seminarier, som motsvara de naturvetenskapliga experimenterna och laboratorierna. Men liksom de naturvetenskapliga studierna ej med framgång kunna omedelbart riktas på det förefintliga materialet i dess tillfälligtvis gifna skick, utan till en början tarfva dess urval och någon föregående bearbetning däraf i form af ordnade samlingar, preparater m. m., så måste äfven för akademiska öfningar inom de historiska forskningsgrenarna källorna göras lättare användbara genom därtill lämpliga editioner, utdragssamlingar, i vissa fall öfversättningar eller kommenterade texter. Facsimiletryck (för att ej tala om originalhandskrifter, hvilkas begagnande företrädesvis tillhör den egentliga källforskningen) ega sin betydelse närmast för paleografiska studier, som visserligen också till någon del böra ingå i en blifvande historikers förberedande bildning, men ej få för mycket inkräkta på intresset för andra sidor af det omfattande ämnet. De monumentala publikationerna af urkunder, akter och krönikor äro alldeles för vidlyftiga, svårhandterliga och dyra för att kunna uteslutande rådfrågas för diskussioner och föredrag inom ett seminarium, där det ofta är nödvändigt, att hvarje deltagare har att förfoga öfver ett eget exemplar af den text, som underkastas gemensam behandling. De böra jämte systematiska eller encyklopediska uppslagsböcker och monografiska undersökningar efter omständigheterna nyttjas vid utarbetningen af inledande eller sammanfattande uppsatser, som af någon särskild, mera försigkommen deltagare författas. Men sådana större verk kunna först då med fördel och utan förvirring eller onödig tidspillan anlitas, sedan begynnaren genom öfningar med underlag af texter, som anordnats på ett enklare och öfverskådligare sätt, erhållit tillräckliga anvisningar för att uppsöka källcitat och vetenskaplig litteratur till de framställda frågornas ytterligare belysning. De klassiska studierna hafva för den historiska bildningen särskildt den betydelsen, liksom äfven för den historiska forskningens utveckling i nyare tider, att de redan genom sina egna arbetsvillkor framför andra äro egnade att väcka intresset och skärpa iakttagelsen, hvad förhållandet emellan källor och afledda framställningar |
